Simone, jag skulle vilja få det till att du är en människa med ett odjur inom dig, och att odjuret kanske är barnet. Men att odjuret i all sin gräslighet också är älskligt, en form av yttersta mänsklighet, vi är alla sämre än vi tror. Odjuret kanske är barnet, och du vårdar det, det älskar…
Read more
Simone, jag hör dig knacka på glaset. Jag känner det innanför min panna. Snart går den sönder, om jag inte börjar skriva igen. Kanske är det också vad kroppen försöker säga mig, när kittlingarna i halsen tar över och tränger in, eller tränger ut as it were, kroppsvätskor och mat, i tårar och kräkningar. Men…
Read more
På tåget. Jag är på väg. Första boken utläst i Gävle, och jag undrar när jag ska börja skriva. Det var nu. Jag har skrivit i dagboken, skrivit av mig gnället över SJ och den förlorade sovvagnsplatsen, kanske också skrivit mig in i resan, men det är alltid på ett annat sätt än det här….
Read more
Jag hör din röst i skuggorna, Simone. Men jag har ingen kraft att hålla upp penseln. Fortsätt viska i mitt öra, eller slå mig på fingrarna, så kan vi se vilken metod som kan nå fram genom lagren av aska och trötthet.
Read more
Simone. Jag vet att du är där, fast jag inte kan se dig. Rummet är mörklagt. Men jag hör ljuden, du vänder dig i sängen, jag hör täcket prassla. Jag vet att du har svårt att sova. Men du kommer att kunna sova. Du kommer att drömma. Gröna drömmar, säkerligen, en stor trollsk skog som…
Read more
Jag smälter in i mörkret, in i väggen. Smälter in i tapetens mönster. Jag ser först nu att de gröna väggarna är medaljongmönstrad sammetstapet i mörkgrön, skogsgrön, tallbarsgrön. Jag vill smyga ut i skogarna, leva i den gröna färgen. Kroppen löses upp, som terpentin, tillför färgen en aning mättnad, en dutt pastell, min grisskära hudfärg….
Read more
Simone tittar avmätt på mig. Vad är det jag vill? Hon ser mig över sin egen axel i spegeln, hon är en kvinna avmålad i spegeln, det är jag med. Hon rycker på axlarna, som för att skaka mig av sig, ignorerar mig, stirrar in i sin egen blick. Böjer sig fram, petar på en…
Read more
Det gröna rummet är stängt. Jag befinner mig i korridoren utanför, det är som att jag glömt bort hur man gör för att öppna dörren. Bakom andra dörrar ekar skratt, stolskrap, andäktiga tystnader. Korridoren har bara ett svagt ledljus vid golvet, in case of emergency. Huvudet dunkar. Jag stannar här, i korridoren. Ibland måste man…
Read more
Simone ligger i sängen och gråter. Det sticker till i hennes ögonvrår och ögonen fylls. Då och då stryker hon undan vätskan, som ändå ibland hinner välla över och rinna ned i öronen. Inget hulkande eller kvidande, bara ihopvridet ansikte, ihopknipna ögon och vätskan som tränger ut. Fuktigheten på örngottet när hon slutligen somnar. I…
Read more
Jag slutar inte skriva om Simone, men jag samlar henne. Jag tar ett steg tillbaka igen, stänger försiktigt den grönmålade dörren om barnets jollrande. I korridoren bakom Simones rum är allting svart och luktar som en jordkällare. Fuktig jord och råttspillning, en frisk doft av multnande grönsaker. (Jag säger ju att det handlar om motsägelser,…
Read more