Det finns många rum. Alla rum vill jag inte gå in i. Några hamnar jag i ändå, de dyker upp bakom en dörr jag trodde ledde någon annanstans. Ibland går jag runt runt i samma radda av rum som en djävulskt loop. På tal om djävulen har jag börjat skissa på ett rum där Häxhammaren…
Read more
Jag slutar inte skriva om Simone, men jag samlar henne. Jag tar ett steg tillbaka igen, stänger försiktigt den grönmålade dörren om barnets jollrande. I korridoren bakom Simones rum är allting svart och luktar som en jordkällare. Fuktig jord och råttspillning, en frisk doft av multnande grönsaker. (Jag säger ju att det handlar om motsägelser,…
Read more
Det kan inte vara hur många lager som helst, men jag finner att varje tavla har målats ovanpå den föregående. Den tomma tavlan jag själv klev in i, har lämnat en vag relief i den nya, som målats slarvigare. Simone är tillbaka, liksom barnet, som har växt, blivit äldre. Barnet är naket, och kan uppenbarligen…
Read more
Inne i tavlan står dörren på glänt. Simone har lämnat den öppen, som om hon bjuder oss att komma längre in, till områden av tavlan som vi inte rättmätigen har tillgång till. Vi rör oss mot glipan, blickar in i mörkret på andra sidan. Skuggorna bor därinne, och det är dit hon har dragit sig…
Read more
Jag tänker på tavlan. Att Simone just nu lämnat den, att rummet är tomt. Att det ekar därinne. Sängen är obäddad. På nattygsbordet utbrunna ljus. Utanför faller snön och är sina egna stjärnor. På golvet trasmattan som korvat sig och hamnat på sniskan. Någonting har hänt här, men nu är scenen tom. På en liten…
Read more
Simone har vänt sig mot mig, betraktaren. Med ansiktet rakt utåt, tar hon plats i dess fokus och kräver ett ansikte. Simone stirrar på mig, och hennes ansiktsdrag börjar ta form. Jag höjer penseln, jag målar fram dem. Hennes drag är allvarliga, bekymrade. Mellan ögonbrynen syns en tydlig linje, inte i mitten utan lite vid…
Read more
Simone vankar av och an i rummet. Barnet sover. Barnet är tryggt. Det är ingen fara med barnet men Simone vankar av och an, tittar ut genom fönstret, tittar ned på det blanka papperet. Hon vankar av och an och penseldragen blir än mer suddiga. Hennes rörelser är hackiga, bilden följer inte med i rörelserna….
Read more
Vad händer sen? Jag lämnar Simone och hennes barn, tar ett kliv tillbaka i korridoren och stänger dörren försiktigt. Jag kommer att återvända. Jag går baklänges, korridoren här är smal och blir smalare, jag tar ett steg och ett till, jag snubblar och faller handlöst, med ryggen före. Landar på en tjock madrass klädd i…
Read more
Jag föreställer mig Simones kärlek till sitt barn som en självklar kärlek, för att jag vill unna henne den, och mig själv. Längre fram, i andra tavlor, kommer bilden att kompliceras, stråken bli djärvare. Men här, trots barnets gråt, finns en harmoni i rummet. Barnet ligger stilla, låter sig vyssjas, låter rummet vara en förlängning…
Read more
Kvinnan på målningen ställer sig upp, ljud tränger ut ur tavlan, ett spädbarns gråt och jämmer. Ljudet kommer plötsligt, med full volym, och med en känsla av att ha pågått länge men först nu vridits upp till hörbar nivå. Kvinnan har befunnit sig någon annanstans, Simone som hon ju heter, i sin mossgrönsa tröja, har…
Read more