Simone har vänt sig mot mig, betraktaren. Med ansiktet rakt utåt, tar hon plats i dess fokus och kräver ett ansikte. Simone stirrar på mig, och hennes ansiktsdrag börjar ta form. Jag höjer penseln, jag målar fram dem. Hennes drag är allvarliga, bekymrade. Mellan ögonbrynen syns en tydlig linje, inte i mitten utan lite vid…
Read more
Simone vankar av och an i rummet. Barnet sover. Barnet är tryggt. Det är ingen fara med barnet men Simone vankar av och an, tittar ut genom fönstret, tittar ned på det blanka papperet. Hon vankar av och an och penseldragen blir än mer suddiga. Hennes rörelser är hackiga, bilden följer inte med i rörelserna….
Read more
Jag skulle ju inte hamna här, i känslan av att inte bli färdig, vara förberedd nog, allting på plats. Länge trodde jag ju att allt var lugnt. För lugnt, visade det sig, och jag hade återigen glömt att prioritera, visualisera tillräckligt lång tid i förväg. Och saker kommer emellan, som har klätt sig i en…
Read more
Promenerar hem i mörkret efter en lång arbetsdag. Ser rådjuren som skuggor som hoppar fram över åkern, säkert skrämd av mina steg. När jag kommit till brevlådan och vänder mig om ser jag att norrskenet följt mig upp över kullen. De säger att här, där mitt hus ligger, var det förut en ö. I natt…
Read more
Vad händer sen? Jag lämnar Simone och hennes barn, tar ett kliv tillbaka i korridoren och stänger dörren försiktigt. Jag kommer att återvända. Jag går baklänges, korridoren här är smal och blir smalare, jag tar ett steg och ett till, jag snubblar och faller handlöst, med ryggen före. Landar på en tjock madrass klädd i…
Read more
Jag föreställer mig Simones kärlek till sitt barn som en självklar kärlek, för att jag vill unna henne den, och mig själv. Längre fram, i andra tavlor, kommer bilden att kompliceras, stråken bli djärvare. Men här, trots barnets gråt, finns en harmoni i rummet. Barnet ligger stilla, låter sig vyssjas, låter rummet vara en förlängning…
Read more
I mitt hus lutar allt åt ett eller annat håll. Jag får staga skrivbord och bokhyllor med större eller mindre träklossar. Det finns inte en yta utan skavanker, och mycket är provisoriskt och har varit det i hundra år eller så. Mina möbler är hopplockade från billiga loppmarknader eller efterskänkta av släktingar och bekanta, alternativt…
Read more
Kvinnan på målningen ställer sig upp, ljud tränger ut ur tavlan, ett spädbarns gråt och jämmer. Ljudet kommer plötsligt, med full volym, och med en känsla av att ha pågått länge men först nu vridits upp till hörbar nivå. Kvinnan har befunnit sig någon annanstans, Simone som hon ju heter, i sin mossgrönsa tröja, har…
Read more
Jag dras ofta i tankarna till tillåtelsen att få STANNA i ett tillstånd, en situation, att få stanna upp, stanna tiden, kanske tom frysa bilden och kunna begrunda för att förstå vad det är som händer, vad jag känner, hur jag kan inordna mig i situationen utan att göra avkall på mig själv, och i…
Read more
En man med tics sätter sig bredvid mig på fiket och jag funderar på att det är här vi hamnar, att det är platserna jag drar mig till, de obefolkade hörnen, som vi misfits möts i något slags tolerant samförstånd. Vilka är mina tics? Kanske är de inte lika synliga, men M säger att det…
Read more