Att befolka mitt eget huvud. En kanske märklig fras, men som återkommit den senaste tiden.Jag funderar på allas olika upplevelser av ”det rådande läget” och hur vissa slukas av oro och vissa inte. Med vissa inte menar jag mig själv, och jag funderar på varför, och om det är en brist hos mig. Om det…
Read more
Jag slutar inte skriva om Simone, men jag samlar henne. Jag tar ett steg tillbaka igen, stänger försiktigt den grönmålade dörren om barnets jollrande. I korridoren bakom Simones rum är allting svart och luktar som en jordkällare. Fuktig jord och råttspillning, en frisk doft av multnande grönsaker. (Jag säger ju att det handlar om motsägelser,…
Read more
Hemma igen och tänder i kakelugnarna och packar upp min svarta orkidé i sin vackra kruka och böckerna jag köpt (bara tio) och lägger mig under täcket och fortsätter att läsa. Fyra till hade också kommit i brevlådan och himlen var rosa när jag kom hem och inte kolsvart fastän klockan var över fem. Jag…
Read more
En asiatisk kroppkaka, pinnbröd på mossa, aroniasorbet och japansk whisky. Ett bad, en svart orkidé, en hund som vältrar sig i snö. Ord som skrivits och ord som lästs. Läppar som målats och gråa slingor i mitt hår. Så kanske, att det kan få räcka, att jag upplevt allt detta och också har det kvar.
Read more
Grannens katt i morse, som är den vackraste silvergrå katten, jägaren, som fortfarande är skeptisk till mig och som fortfarande jagar på mina marker eftersom han egentligen tillhörde Peder, han vars hus jag bor i och som det fortfarande kallas efter, såklart. Jag undrar hur lång tid det ska gå innan någon säger Widdings hus…
Read more
Min kropp. Tänderna, knät. Tyngden jag bär på, tröttheten. Alltings upprepning. Tristess kilar in sig mellan tanden och tandköttet, gräver sig djupt in. Lederna stelnar. Smärtan som en hemtam hund. Jag står ut med den, försöker hålla den i koppel. Försöker tygla föraktet för hundskallet – det är ju bara jag, min kropp, en rörelse….
Read more
Det kan inte vara hur många lager som helst, men jag finner att varje tavla har målats ovanpå den föregående. Den tomma tavlan jag själv klev in i, har lämnat en vag relief i den nya, som målats slarvigare. Simone är tillbaka, liksom barnet, som har växt, blivit äldre. Barnet är naket, och kan uppenbarligen…
Read more
I helgen kände jag att jag överlevt vintern. Att det äntligen vänt och jag behöver inte hålla andan längre i väntan på ljuset. Jag kunde ställa mig på bron i nattlinne och med bara fötter och begrunda solljuset över snön, bländande vitt, och veta att jag klarar det nu, oavsett om det kommer mer snö….
Read more
Kanske har jag fortfarande ingenting att säga. Jag väntar på ett brev. Jag väntar på ett tilltal. Jag tror att jag har väntat hela mitt liv på ett tilltal, och att höra någon säga mitt namn. Mitt namn i den andres mun. Att det på något sätt ska ersätta dopet, som ett erkännande av befinnandet…
Read more