Jag vill också hyra en stuga i skogen i all ensamhet och bara vara. Åh vad den känslan är stark! Den kommer framemot slutet av boken, för i början är det uppbyggande av både detta ATT (var det innebär) ha åkt till en stuga mitt i obygden, och varför hon är där, de händelser som ledde upp till att Stina känner att hon behöver en paus från omvärlden, kraven, ”livet” såsom andra planerat det.

På det planet är det en viktig bok för unga vuxna. Det är ärligt talat inte så jävla bråttom som det påstås. Varken med barn och familj eller med utbildning och ”framtiden”. Framtiden är jävligt lång, kan jag intyga som börjar närma mig fyrtio nu. Jag trodde kanske det var hetsigt och viktigt att ”göra rätt” då jag var ung, men hade turligt nog en mor som börjat om en gång, och visste att loppet inte var kört om man inte kom in på rätt spår direkt. Jag skulle önska att hetsen lades ifrån ungdomarna. Att de fattar vikten av att LEVA, att det är viktigare än utbildning och jobb, karriär, familjebildande. Det där kommer att ske ändå, oavsett, och alla erfarenheter kommer att visa sig vara nyttiga, de är det som formar dig som person och hjälper dig förstå vad som är viktigt för dig i livet. Så. Nu har jag rantat lite om det. Och den här boken kan ge ett litet andrum, tänker jag, för de livsstressande unga vuxna som läser den.
Men även för mig, som väl då ska anses vara vuxen, är det inte bara en bok som ger mig möjligheten att minnas tillbaka och jämföra mig själv i den åldern. Det handlar om en ung person, ja, och om händelser som påverkar i den åldern, men livsvisdomen är smartare än så, och talar även till en äldre läsare.

Om att hitta sin egen väg att gå, tänker jag, framförallt. Om att få tid och utrymme att faktiskt vara ledsen fastän man ”är vuxen nu” och inte förväntas ska ta saker så hårt. Att stå på sig, ta och skapa egen plats.
Tyckte om varvandet av kapitel, dåtid innan stugan och nutid från att hon kom till stugan. Pö om pö växer berättelsen fram. Jag tänker på Kalmars jägarinnor när jag föreställer mig Hanna och Ellen, hennes vänner. För det handlar också om att vilja något annat än sina vänner. Att skiljas i den bemärkelsen också. Det finns en sådan udd i Tove Folkessons ungdomsskildring också, att avvika och hur det sliter i fogarna på vänskapen.

Linda Jones besökte Bokcafé Pilgatan i onsdags, 30 oktober. Hennes första författarframträdande, förstod jag det som, det var roligt att få ta del av! Bete sig är Jones debutbok, och fler kommer, det är jag övertygad om. Boken ges ut som Ung vuxen, YA (young adult) men jag har som sagt inga problem att läsa den som fyrtioåring. Vi pratade lite om det, antagligen handlar det mest om tematiken, att det handlar om en ung vuxen person och de livsval man då står inför. Men jag vet inte om genreindelningen verkligen behövs, om den avskiljer mer än den klargör.

Hon berättade att hon skrev den kronologiskt, alltså kapitel för kapitel, med en plan eller tanke om vad som skulle komma i slutet, men alltså inte varje tidsplan för sig. Hon talade också om vikten av skrivkursen hon gick på Jakobsbergs folkhögskola, att den skapade deadlines och ett sammanhang utan vilken boken inte hade blivit skriven. Det värmer, tänker jag, eftersom jag arbetar med skrivande på det sättet, och hoppas att mina deltagare också kan använda kursen på det sättet, som en stöttepelare för att få det som vill bli skrivet skrivet, och med den hjälp som andras ögon är i responsen.

Linda Jones och Sara Köhler har också en podd om skrivande, Skrivlivet, som jag inte hunnit lyssna in mig på men som säkerligen är intressant att följa! Jag vet inte vad det är med mig och poddar, men jag har inte riktigt fastnat för det. Jag har inte tid, jag vill läsa istället! Eller skriva…

> (öppnas i en ny flik)”>Läs mer om podden här >>

Titel: Bete sig
Författare: Linda Jones
Förlag: Vox
Utgivningsår: 2019

Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

1 november, 2019 minawidding Widdings bibliotek , , , , , ,