Så här kan det se ut då jag skriver om poesi.
Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga är så enkel, så rak. Och den går rakt in. Jag känner igen mig, i det skeva, i hur kärleken eller vad det nu är, drar och håller kvar, hur man anpassar sig. Inte för att jag levt med en alkoholist, men jag tänker att det är det som är det finaste med dessa dikter: de är så råa, så mänskliga att man kan läsa in sina egna erfarenheter, förstå sina egna erfarenheter, genom hennes. Några dikter dröjer kvar. Den som handlar om lukterna, är oundviklig. Inget romantiskt där, verkligen inte. Den som handlar om kärlek, och att det inte finns EN sådan, inte egentligen, är kanske den jag fastnar för mest själv, för mig själv, hur jag relaterar till det själv just nu. Så s kriver jag om poesi, om hur jag relaterar till den, vad den får mig att känna, tänka på.
