En dag ska jag skriva om den här platsen är en självbiografisk skildring av författarens barndom i Kenya, och hur han till slut blev författare efter misslyckade försök till studier, en depression och olika ströjobb. Det är också en skildring av Kenya, det politiska och mellanmänskliga läget i landet, och en historia om språk och språks betydelse.

Från början när jag läser dras jag in i en lyrisk gestaltning av hur det är att vara ett barn med livfull fantasi och blir själv alldeles lyrisk. Jag älskar de naiva, icke ifrågasättande funderingarna och uppfattningarna om världen, godtar det ”magiska” i barnets världsbild. Det är de bästa delarna i boken, när författaren lyckas förmedla sina vindlande funderingar och betraktandet av världen omkring honom, både som barn och som vuxen, även om de mest poetiska skildringarna kommer från just barndomen. Barnet växer upp och börjar lägga saker på plats, förstår sin omvärld och det magiska försvinner mer och mer, istället vaknar en mer politisk medvetenhet. I detta blir jagberättaren också alltmer distanserad från mig som läsare, och berättelsen får bitvis drag av ett reportage, en redogörelse. Men jag känner släktskapet i den vilsna tonåringen och unga vuxna pojken fram till att han misslyckas med sina studier och går in i en depression, som vi inte får följa med in i. Jag förstår att det finns en längtan att skriva, att skapa egna berättelser, men till viss del stannar detta på ytan, rycker inte med mig som läsare. Varför? Funderar jag på då. Kanske skapar depressionen en distans även till berättandet, kanske är det inte ännu möjligt för honom att förmedla och gestalta den inre berättelsen från denna tid, ännu. Det är en vanlig problematik med självbiografier skrivna i yngre år, att man ännu inte har distansen till det man berättar och det kan bli både så att man skriver alltför affekterat, alltför privat, eller som jag upplever det litegrann i detta fall, som alltför distanserat.

Men bortsett från det, så finns det även i den senare delen av boken ett vackert, målande språk, och ett filosoferande berättarjag, som delar med sig av sina betraktelser av sin värld, och människorna omkring honom, hur politiken förändrar landet och människorna. Jag upplever att jag får en inblick i Kenyas politiska situation och en känsla för hur stamosämjan gått från att knappt ha funnits till att bli obehaglig och till slut dödlig. Stamtillhörigheten och osämjan mellan olika stammar som sakta växer fram, är ett stråk i boken. Så även, och kanske i allra högsta grad, hur de olika språken påverkar. Vissa saker kan man bara säga på ett visst språk. Och Wainaina pratar inte sitt eget stamspråk. Det var inte viktigt då han växte upp, men det blir viktigare ju äldre han blir. Att han är kikuyo. En av de starkare scenerna i det vuxna perspektivet är när en passkontrollant frågar honom om hans namn, ifrågasätter var han kommer ifrån, för att hans förnamn kommer från mammans gren i familjen, från Uganda. Obehaget att bli ifrågasatt, även om det skulle handla enbart om nyfikenhet. Att andan är sådan att man granskar och relaterar till stammarna, till folks ursprung. Han vägrar att svara. Det skulle jag också ha gjort. Och det finns också en lekfullhet även i det vuxna perspektivet. Hur han betraktar och filosoferar, människorna och omgivningen. Det finns fina metaforer och liknelser även i dessa passager, som känns nya och annorlunda, som försöker utnyttja språkets rikedom.

Köp den på Bokcafé Pilgatan (support your local bookstore!) eller om du måste via 26 februari, 2019 minawidding Widdings bibliotek , , , ,