(en slags nystart)

Jag blev frustrerad innan jag gick. Irriterad på honom. För att? För att han inte vaknade, för att han var negativ. För att jag var ensam. För att jag blir rädd av hans negativitet, för att den började redan igår. Less bara. En irritation. Egentligen skulle jag mått bättre av att inte ha väckt honom. Jag försökte göra det bästa av det, men. Jag känner hur humöret vänder, hur vi vänder, hur jag vänder.

På museet blir jag också irriterad. För att konstverken inte handlar om någonting, för att de inte berör, för att de skrapar på en yta bara lite, för att de är så fruktansvärt långsökta och intetsägande. Det stämmer ju förstås inte, men jag kan inte känna något släktskap med det som visas här. Det poetiska verket blir jag också irriterad över, för att det är så ycket utanverk, så mycket show, and for nothing. Dikten i sig, hade räckt. Det hade gjort något. Men med de stora skärmarna, greenscreenfilmade människor som jag inte får någon koppling till: varför krångla till det?

Jag tänker att jag inte ska krångla till det.

Jag tänker att jag ska fortsätta skriva mig själv i poesiformatet.

Jag lyssnar på Hennes ord, och jag vet inte om det är så, men jag anar att den är skriven så, med brutna rader. En poesiberättelse. Jag vill nästan inte kolla. Eller, jag skulle på sätt och vis bli glad om det inte var så, förstås. För att jag känner att jag vill, att jag är, det formatet, att det lockar mig.

Jag tänker att det är det sätt jag tänker på. Mitt språk, min röst.

De brutna raderna.

Efter en snabb sökning verkar det inte så. Luftigt, men inte brutna rader. Men hon läser lite så. Det kanske ändå är så. Jag vet inte.

Men. Jag ska inte låta det spela någon roll.

Vad är det jag vill skriva om? Vad är det jag har att berätta? Vad är det jag drivs av, lockas av, dras till, påverkas av? Vad kan jag något om?

Annika såg mig, och kom fram för att prata. Annika. Jag var tvungen att söka hennes namn, Agneta, Anneli, innan det ville landa. Försöka se det framför mig. Alla dessa namn på Ann- och så dubbelnamn. De flyter ihop, omöjliga.

Och jag och jag och jag? När ska jag ta plats?

För det handlar ju om det. Att ta plats. I mig själv, i mitt liv, i världen. Det handlar inte om att gråta över att inte bli sedd, det kan man inte göra när man inte gör sig synlig. Jag måste göra mig synlig, manifestera mig i världen.

Essäböcker, jag skulle kunna spruta dem ur mig om jag fick möjligheten. Jag skulle kunna skriva en egen sexboksserie[1], ingen tvekan.

Det är väl det. Det är väl det det handlar om. Att manifestera mina berättelser, att faktiskt skriva.

Inte dravlet om relationen, hur den alltid går sönder och försöker lagas. Inte det. Inte tjatet. Det som går i cirklar om och om, inte har en början eller slut. Det kan finnas med, ja, men inte vara ämnet. Och ändå vara ämnet, eftersom det är ihoptvinnat allt, levandet.

Jag kan inte lösgöra mig från akten att ta mig plats att skriva.

Jag kan inte.

Jag kan inte inte börja där. Det är mitt avstamp, alltid.

Men jag måste.

Jag måste skriva. Jag får inte sluta skriva. Jag måste skriva och jag måste publicera. Jag vill vara levande. Jag måste publicera för att det ska brännas. För att jag ska bränna mig på att det är skämmande att göra det, skriva som jag gör och publicera mig, just för att min älskade fnyser åt det, och det bränner. Att han gör det, bränner. Och just därför måste jag.

Det är det enda sättet.

Det är kanske inte det enda sättet, men det är det sätt jag kan föreställa mig.

Varje dag. Skrivna ord. Publicerade. Utelämnande. Brännande.

Processen. Jag har varit där förut. Fiktionsklausulen. Det slutna rummet. Det finns så många namn.

Om det är det här jag kan så ska jag visa det. Visa att jag kan. Att orden tillhör mig, formas i min mun. Att någon kan behöva dem, att de sjunker in som ett frö i någon, sår[2] någonting. Det är kanske det enda jag önskar.

Jag vet inte om jag behöver ett narrativ. En dramaturgi. Inte för det här. Det här är omedelbart, böljande, levande. Utan början och utan slut. Kanske ska det sen, om det publiceras i den riktiga världen, även publiceras så. Utan sidnumrering, utan framsida, utan början eller slut. Ett blädderblock.

Och alltmedan, kan jag ocskå skriva på ***[3] För det är något annat, det är ett narrativ, det är någonting med en början och ett slut, en slags kurva eller resa.

Han, min älskade, förstår inte hur jag kan tillbringa sju timmar på Bildmuseet. Och det gör jag inte heller, inte riktigt, eftersom jag blir irriterad på den för mig otillgängliga konsten idag. Istället möter jag ju, och det är hela syftet med att komma hit – konsten i mig själv. Jag sökte en ingång, en öppning, och har jag den kan jag sitta varsomhelst, nästan. Platsen spelar roll. Det ska vara en plats. Den kan inte alltid vara hemma. Ibland behöver jag möta mig själv genom något annat, på en annan plats.

Varje gång jag sätter mig att skriva känner jag: om jag bara fick göra detta, bara detta, varje dag. Jävlar vad den känslan är stark.

Och andra dagar förstås: inte gittas ta upp pennan, boken, datorn ens. Eller tid, för att: människor som behöver mig.

Men nu då: igen och igen och igen. Att jag ska. Göra plats. I mig själv, i mitt liv, i verkligheten.

Det här är en sådan plats.

Jag både vill, och vill inte, vara annorlunda. Eller. Jag vet inte när jag inte skulle vilja det, men det är besvärligt ibland.

Jag stannar upp. Vad är det nu, vilken tråd i mig ska jag dra i? Rummet fylldes med människor. Lunch, slammer, samtal. Jag suckar. Kanske finns det ingenting mer jag kan nå i mig själv just nu. Orden måste också vilja komma. Jag kan göra plats, jag kan ropa på dem, men kommer de sedan inte får jag försöka igen en annan gång. Fortsätta kalla, ropa, göra plats.

Människor. Det svindlar alltid när jag tänker på att det inom varje finns ett universum, en bok, flera böcker, ett helt system av tankar och känslor, intryck och avtryck. Egentliigen borde världen gått under för länge sen bara av tyngden av alla dessa tankar.

Jag vill kunna krypa upp i fåtöljen som en elvaåring. Med en elvaårings kropp, vig och böjlig, liten. Jag irriteras fortfarande över den här klumpiga kroppen jag bär runt på. Alla människor som är här, en cafeteria på konstnärligt campus, dragna hit av olika anledningar, och kanske mer sammanlänkade med konsten än på någon annan plats i staden. Eller inte? Men ändå. Alla dessa impulser till skapande som ligger i luften, till tankar om skapande, till mottagande av skapande. Jag vet inte om det stämmer. Kanske finns det mer ihålighet här än jag skulle vilja tro. Och ändå: förmodligen inte.

Vem är du, och du och du och du. Varför är du här, vad vill du egentligen göra, vilka tankar bär du på? Och jag? Och jag och jag och jag? Ibland är jag också ihålig. Allt inte tillgängligt, närvarande, allt, det jag kallar allt, det jag menar: min poesi. Min poesi kallar jag det: min skapande impuls, min livsnerv. Livsnerv.

Livsnerv.

Ett år, att föreställa sig det. Kunna det, den drömmen. Ett år uan förpliktelser, utan att måsta försörja mig själv eller någon annan, uan att måsta förhålla mig till någon annan människa utom när jag vill.

Jag lovar mig själv ett sådant år i present någon gång i mitt liv. När barnet är tillräckligt gammalt, och den älskade tillräckligt stark för att stå på egna ben. Åh, uttryck! Ihåligt. Men iaf. Då han är stark nog att inte förtvina utan mig. Och förstås: när det finns ekonomiska medel för ett sådant sabbatsår.

Sabbat. Vila. My year of rest and recreation[4]. Men. Jag skulle ju skriva. Det är hela poängen.

Kanske finns det futtiga människor. Som inte har något djup, ens när de försöker. Kanske. Kanske tycker någon att jag är en sån. Kanske finns det olika sätt att se på vad som är futtigt och vad som är djup. Men jag är förevigt förbunden med mitt. Som handlar om introspektion, reflektion, ifrågasättande, lärdom, intryck och avtryck.

Jag kryper upp i fåtöljen fast jag inte är någon elvaåring. Det gör ont i fotleden, som får ta mesta tyngden i den vinkel jag hamnar. Jag är alldeles för stor för att sitta uppkrupen i fåtöljer. Men ibland måste man bortse från det, och göra det ändå.

Finns det några regler? För vart jag vill komma, vad jag försöker åstadkomma. Jag suddade just ett fulare ord, och försökte uttrycka mig tydligare. Det kan vara en regel, eller önskan. Att försöka göra det. Att också säga det jag vill säga på svenska, leta fram eller skapa uttrycken och orden som förklarar, istället för att slentrianmässigt använda ett engelskt uttryck.

Det är också en regel att kunna bryta mot alla regler när jag vill. Alla mina regler är egentligen riktlinjer och önskningar. Precis som nyårslöften.

Samhain.

Just det. alla möjligheter till reflektion och nystart.

Kom inte till mig om du inte är redo att arbeta med dig själv. Jag orkar inte heller med någon glättighet, någon yta, någon falsk bild av att vara färdig. Var ärlig. Annars orkar jag inte. Ingen är någonsin färdig.

Våga stanna vid. Blick, betraktande. Kläder, ansiktsuttryck, kroppsspråk, rörelser.

Ingen präktighet tack.

Jag säger det lika mycket till mig själv.

Jag måste sudda ut allt jag lärt mig om att sälja mig själv. Kapitalismens prostitution.

Detta att jag ser suddigt, fortfarande, gjort det i många år nu. Tre, fyra kanske. Att ingen verkar tro mig, inte optikern att jag inte ser, eftersom de ser att jag ser i någon slags apparat. Eller vänner, som inte tror att det inte är fel på glasögonen. Eller att någon slags utmattning skulle kunna påverka synen. Inte så, åtminstone, subtilt som det är för mig. Olika olika dagar. Aldrig skarpt, men ibland suddigare. Då jag inte kan läsa ansikten, eller skyltar i affärer. Det är aldrig skarpt, men jag märker då det är ännu sämre. Och ändå, alltså, visar testerna att det inte är något fel på glasen. Det hjälper inte heller att avlasta ögonen med läsglasögon. De gör ingen skillnad och jag slutade använda dem.

Drömmarna de senaste nätterna, så tydliga att de nästan inte behöver tolkas. Jag vill inte vara det svarta fåret i den här familjen längre! Jag flydde, som vanligt. Det gör jag alltid då jag inte är bekväm, jag avlägsnar mig. Mitt enda skydd. Eller då, min älskade och min pappa, axel vid axel och jag ett litet barn, bakom dem, omkring dem någon slags massa, kanske med människor, som jag inte kommer förbi. Jag får ingen luft, jag försöker komma förbi dem mellan deras ben, jag får ingen luft och jag sjunker i storlek, blir mindre och mindre ned mot marken. Jag vaknar med ett ryck, ett rop som inte hörs, glupar i mig luft. En sådan insomningsdröm, där, om min älskade har rätt och det han läste var rätt, någon del av hjärnan somnar före den andra, så att balansinnet tror att hjärnan tappar kontrollen över kroppen, andningen denna gång, andra gånger är det att jag snubblar och faller. Men andningen alltså, inspiro. Bland annat. Och att det är det som håller oss vid liv.

Och inatt, att jag hela tiden förlorade, glömde bort, tänkte fel, gick ifrån mina väskor och blev förtvivlad för att jag slarvat bort dem, och sedan visade det sig att de ändå var i tryggt förvar, att jag inbillat mig, haft fel även angående det. Vad då, betyder det? Att jag har det jag behöver, att jag inte ska oroa mig så mycket, inte misstro mig själv? Kanske.

Vad bryr du dig om? På riktigt bryr dig om? Varför ägnar vi så mycket tid åt sådant som vi inte bryr oss om?

Och: ikläda sig en annan tid. Stanna upp. Observera. Ta intryck.

Slump. Jag tror ju på den. Att det som händer, händer av en anledning. Som förra veckan när jag duckade för en äldre bekant som jag haft skrivarkurs för (för att jag egentligen inte orkade vara glad och peppig mer den dagen), och i stället går rakt in i (eller ja, hon går nästan in i mig, hon var på toaletten dit jag bestämt mig för att gå för att undvika den andre bekante) en annan som gått min skrivkurs. Jag skulle väl påminnas om det. Båda de två är människor jag beundrar, som är sig själva. Karin Ferry, sökaren och berättaren, och B[5]– konstnären, vars namn jag nu inte ens kan komma på, för jag har tydligen verkliga problem med namn idag). Alltså bara för att jag ibland behöver vara i en bubbla. Men ibland får jag inte vara i en bubbla, och det måste finnas någon mening med det, något jag ska komma ihåg, tänka på.

Och nu kom Engla fram till mig där jag sitter och skriver. Engla – Elin heter hon ju, det var jag som gav/föreslog henne namnet Engla på gymnasiet, hon använder nog inte det längre. Vi var några stycken, jag och Per (gothparet) Engla (punktjejen från Skellefteå) och Nina (jag vet inte hur man beskriver Nina, annat än som en motsats, motsats till allt. Jag och Per var svartklädda och hon vitklädd, allt skulle vara vitt, men i lika mån en motsats till alla andra, ett motstånd mot det vanliga, och det var kanske därför vi drogs till varandra). Och vad ska Engla påminna mig om? Jag vet inte, men det var skönt att konstatera att jag inte kände mig obekväm, att jag var närvarande i mig själv och även om det förvisso var småprat, så var det inte ett falskt, glättigt småprat. Det här lugnet i mig som jag eftersträvar.

Men ja, hon påminner mig om gymnasietiden och ett tag nu har jag känt att hon pockar, den unga Mina, svartrockaren, den poetiska soldaten. Hon vill ha plats. Göra sig hörd. Ja, jag ska. Jag ska plocka fram dig, jag lovar. Ömt och varsamt.

Skala av allt anpassande. Vänta in människor, och mig själv. Vad är det jag egentligen vill säga, vad är det de egentligen frågar? Gå ned i tempo. Allt måste inte gå så förtvivlat snabbt.

Åh min rädsla. Min lilla lilla rädsla. Den där, att jag är pretentiös, och att det är fult att vara det. Åh, lilla rädsla, vad jag trampar på sig, stampar ut din futtiga glöd. Och den andra rädslan, den att jag skriver något naket om honom, min älskade, och om känslorna jag känner, som inte alltid är rosenskimrande. Men jag har bestämt mig: fiktionsklausulen träder in. Jag citerar från den text där jag första gången formulerade den:

Jag antar att den här skriften är ett försök att nå fram till ett slags svar. Jag vill egentligen inte skriva om dig, men du är det enda som ständigt är närvarande i mig. Jag blir inte kvitt. Jag kan heller inte förvandla dig till fiktion, eller fly från dig genom en påhittad berättelse. Jag kan helt enkelt inte fly. Så jag skriver fram nuet, och det som varit, och ser om jag kan skriva fram en framtid. Det finns en klausul. Detta är sanning, men det är min sanning, och så fort mitt jag lämnat jaget i huvudet och blivit jaget på papper, är det inte längre enbart mitt jag, eller ens hela mitt jag. Följaktligen är det varken enbart du, eller ens hela du jag skriver om. Det är fiktionsklausulen. Jag skriver fram oss, och vi blir fiktion. Jag använder oss, ja det gör jag. Det är det enda medel jag har, det enda jag kan göra. Kanske kan något gott komma ur denna gestaltade reflektion.

Och åh! Monika, vars ord letar sig in i mig och retar upp mina egna, och åh Tove, också, vars ord likafullt påminner mig om vad det är jag måste: att skriva.


[1] Åh, sluta! Inte sexböcker, jag refererar till Knausgård.

[2] att så/sår – det finns något annat här. och jag petar ofta i sår.

[3] En liten stund vill jag nog behålla detta skrivande för mig själv, vad det heter, vad det är.

[4] Nej. My year of rest and relaxation heter ju boken. Är det något symboliskt i det då också, att jag skriver recreation? Rekreation – kreation – skapande?

[5] Britt! Såklart. Britt Hillbom. När jag söker efter henne på google söker jag på konstnär, västerbotten, kaniner. Det hjälper inte, google blir bara mer och mer korkat när det försöker vara smart. Men det är den hon är för mig, eftersom jag först mötte henne genom en utställning jag gick på med Hanna, bilder på kaniner, kanske andra djur också, men Hanna fick en av hennes bilder i födelsedagspresent och har den hemma nu, en flicka och en kanin i ett badkar, litografi kanske, något form av tryck.

minawidding Det subjektivas poetik ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *