En elvaårig flicka bestämmer sig för att sluta prata strax efter att hennes pappa har dött. Hon har önskat att han ska dö. Hon vet att Gud hjälpt henne med detta. Hon har bett till Gud att döda hennes pappa.
Genom boken får vi följa flickans perspektiv, som pö om pö avslöjar mer och mer om hennes liv, den skådespelande mamman, hennes bror som skapar musik, pappans sjukdom och hur den brutit ned familjen. Men familjen är ljus. Så ljus. Mammans ljus räcker till för alla. Bakom orden anar man motsatsen, ett evigt kämpande att ”hålla skenet uppe” som i boken blir nästan bokstavligt. Flickan är i en ålder där fantasi och verklighet inte har särskilt klara gränser. Kanske förlänger hon denna ”förmåga” också, genom sin tystnad, genom att med den ge plats för hennes fantasier att manifestera sig, som när hon ser sin döde far, samtalar med honom. Broderns våld är påtaglig, hennes rädsla för honom. Han är ingen trygghet, snarare tvärtom. Jag tyckte mycket om perspektivet, som känns trovärdigt på många sätt. Det håller sig inom sin begreppsvärld, kliver inte ut med ett alltför vuxet perspektiv. Den unga flickan ser och förstår så mycket mer än man kanske ger barn credit för. Just att vi får berättelsen genom hennes röst, skärper den känslan.
En kort bok, men stark och fin. Jag tyckte om den, och Linda Boström Knausgård har ett poetiskt språk som jag känner mig hemma i.
Kanske är det här jag borde ha vägrat. Vägrat minnena att komma. Jag satt här i mörkret och tänkte på henne fastän jag inte ville. Vad ville jag då? Jag ville sitta i tystnaden som inte tar slut, se den växa sig stark och ta över allt. Var det vad jag ville? Ja, det också.
Boken finns på Adlibris >> och Bokus >>