jag kan inte riktigt beskriva hur det sker. det är inte så mycket att jag blir en annan, som att jag går djupare in i mig själv, vågar vända mitt ansikte mot det i mig som bränns. han gör det med mig, både han, i sig själv, och genom det vi är och blir. det som blir misslyckanden, när saker stöter emot, när sprickor bildas, sådant som vi är lärda ska sänka och förstöra, visar sig vara trappsteg. allting vi vet om världen är en lögn. ingenting fungerar som vi tror att det gör. alla klichéer vi är matade med, det är bara på ytan de syns vara sanna. så lätt det är att fastna i det skenbara. jag återvänder till mantrat att det går att skapa egna sanningar. jag vill inte styras av konventioner, har aldrig velat. jag vill inte heller göra tvärtemot, som ett slags universalmedel. att göra tvärtemot, är som att hålla på djävulen istället för gud. det är inom samma världsbild. jag vill skapa en helt ny värld, ja både skapa och upptäcka, för jag tror att den till viss del redan finns, att det handlar om ett avtäckande och upptäckande. men också om ett skapande. sådant som inte redan finns. det är en värld där alla basala lagar är upphävda. ingen gravitation, ingen kronologi. helt nya begrepp, ett helt nytt språk. jag är på väg in i den, med honom, steg för steg. är och blir, det är lånat av Kristian Lundberg. min värld är uppbyggd av poetiska byggstenar. det är en värld av poesi.