det fascinerande i att känna någonting så starkt som en önskan att sammansmälta. who, me? vad hände? men jag släpper, jag flyter med. känner. det gör mig rädd att jag gör mig beroende, men jag försöker vända det till att lita på den trygghet som den famnen innebär. jag vill inte vara beroende, men jag inser att det måste vara så. och orden som ska sägas. är vi rädda för det? kanske måste de bara artiuleras, formas med våra munnar på annat sätt än kyssar, manifesteras i ljud. när det sägs kommer det inte att gå att sluta säga det. det kommer att öppna en flod. det har redan öppnat en flod. vi är en flod, vi flyter.
han säger ord. kär-ord, som att andas samma luft som mig. jag dånar. aldrig har väl fem dagar känts som en sådan evighet. vad innebär det? inga dagar ifrån varandra, jag vill bära honom närmast huden, alltid? ja, det vill jag, och jag vet att det inte är realistiskt och jag vet att det egentligen gått för kort tid för att säga sådant men det struntar jag i. den här känslan är inte översättningsbar på något annat sätt, på något annat språk och den är oberoende av tid. den bara är.
verkligheten ska in också. det har den inte riktigt hunnit ännu, men pö om pö. idyllen får maka lite på sig, men det går. det här är verkligt, verkligheten får maka på sig lite också. madrasser som ligger isär, glipor, våta fläckar. vänner, föräldrar, barn. att handla mat. att boka resor. att synka kalendrar. verklighet.
musik och poesi.