Jag tappar trådar men fångar dem igen, ska börja sy igen. Det där var en metafor, jag har inte tid att sy, men metaforiskt kan jag sy, sy mig samman.
Tankar som väckts: att vila i mig själv, lyssna till mig själv. Att reducera bruset, våga vara. Våga vara utan att bli avbruten av sms, mejl, aviseringar. Våga tänka en tanke klart, låta saker landa i en.
November. Nej ända från september. Allt har varit sprängfyllt, när jag haft luckor har jag attackvilat. Ett annat ord som tänkts nu. Attackvila. Det är att se tv-serier en hel dag för att jag bara inte orkar annat. Efteråt är kroppen varm och hjärnan mosig. Jag vet att det inte är bra på riktigt. Men i strömmen av allt allt allt som snurrar på är det det enda jag kan göra under den lilla lucka jag har.
Så jag klandrar mig inte.
Men igår började jag andas igen för första gången på mycket länge. Och idag har jag fått röra min kropp i vatten, rörelser i vatten, samma samma, upprepning, rörelse. Sträcka ut kroppen. Tänka på kroppen. Vara i kroppen. Och i värmen i bastun efteråt, den vilan.
I tunnsliten baddräkt, axelband som hotar falla, brösten så påtagliga när tyget hänger slappt (tack AK, för att jag fick låna din gamla, det var ju bara det att du har större boobs än mig!). Kroppslig medvetenhet. Kropp.
Jag älskar att simma.
Vi har talat om kroppen. Att gestalta i kroppen. Dansen som självbiografisk metod. Att i kroppen återuppleva, visa. Det tilltalar mig. Jag önskar att jag hade den rörligheten. Den kontrollen över kroppen. Den styrkan, smidigheten. I vattnet har jag ju det. Jag älskar att vara i vatten.
Och även smärtan i kroppen. Känna musklerna, förstå att de finns. Att de är en del av mig.
Det händer så mycket innanför det här skinnet så ni anar inte. Allt har inte kunnat kläs i ord. Jag behöver rita mönstren först, jag är bara på skiss-stadiet. Provar mig fram. Går och känner på material i tygaffärerna. Smakar på färgkombinationer.
Utan metaforer är jag ingenting.