Jag smälter in i mörkret, in i väggen. Smälter in i tapetens mönster. Jag ser först nu att de gröna väggarna är medaljongmönstrad sammetstapet i mörkgrön, skogsgrön, tallbarsgrön. Jag vill smyga ut i skogarna, leva i den gröna färgen. Kroppen löses upp, som terpentin, tillför färgen en aning mättnad, en dutt pastell, min grisskära hudfärg. Fettet gör färgen tjockare, benflisorna bildar ett lim. Det är så man gör för att försvinna, för att uppgå. Det går att göra närsomhelst, ingen märker något. I regel finns skalet kvar, håller ställningarna. Jag befinner mig nu i skogen inuti färgen på Simones väggar. En högst imaginär plats. Jag drömmer, du drömmer. Men här, här drar rådjuren förbi, räven, svanarna som växer som svampar, fläktar sina fuktiga vingar. Att omslutas i det ljuset. Det ni inte kan se är solljuset vari rådjuren gonar sig. De vilar sig i vårens glans. De vet att snöns dagar är räknade.