Jag känner mig rastlös. Jag är i influensans sista stadie, där det värsta har släppt (åtminstone med hjälp av en ipren) och jag börjar känna att jag borde göra något nu, inte bara kan sitta still, ligga och läsa. Det är också kopplat till det här, till skrivandet, till vad jag vill och så länge har velat göra och att jag den här gången inte vill glida ut ur det igen. Jag vill hitta ett sätt att inte göra det till bakgrundmummel av dåligt samvete för att jag inte tar mig i kragen och faktiskt gör det jag i alla år sagt att jag vill göra och aldrig tycks kunna släppa.
Var och varannan mening avbryts fortfarande av hostan som övermannar mig. Jag tänker att den här hostan är litegrann som att ha ett barn som avbryter en hela tiden och inte låter en tänka en tanke till slut. Som man ibland tappar tålamodet med och skäller på (aka hostar så man kräks) för att man faktiskt håller på med något just nu och fan inte kan ha tålamod att avbryta det och ge hen all sin uppmärksamhet och försöka hålla igen fast det kittlar och irriterar så att man tror att man ska dö men börjar gråta istället. Det är valen, nämligen, när hostan kommer. På så sätt fortsätter min utmattning, det är bara inte jobb och familj som pockar på min uppmärksamhet och inte låter mig vila, utan hostan.
Idealet är förstås att få vara frisk och inte stressad, inte bli övermannad utan ha utrymme för de egna tankarna och impulserna att födas. Dit har jag inte kommit än. Det är i det landet som det här skrivandet inte blir ett dåligt samvete för att jag inte gör det jag vill göra, utan ett enbart ett sant nöje. Jag längtar dit, till mitt egna land.
Än så länge är mitt land ockuperat av sådant som är oavslutat, sådant som jag ännu inte förstår hur jag ska hantera, och sådant som jag måste ta mig igenom för att på riktigt känna mig hemmastadd här. Tillsvidare får jag försöka ändå, för det är ju det här som är livet, som det senare ska visa sig. Man kommer aldrig fram, man blir aldrig färdig.
Gud vilka floskler. Men jag tog mig hit, jag tog mig till sidan, och för nu är det allt som räknas.
Jag sitter i vardagsrummet i mitt hus, det som jag skämtsamt men ändå inte, kallar för salongen. Här finns en kakelugn jag ännu inte tagit mig för att rengöra ordentligt, och som behöver ny puts (för att den jag lagt inte har fäst ordentligt, säkert något med att jag använt för lite vatten eller det inte blivit rent nog innan, eller något annat hantverksknep jag ännu inte lärt mig) men ändå är ståtlig och vacker med ornament och krusiduller längst upp, en stadig bred och fyrkantig bas. Här finns mina bokhyllor, åtta stycken, av olika storlekar och former. Tre sektioner av typen ”Ivar” eller nåt annat Ikea-namn med mina olästa skönlitterära böcker från A-Ö plus biografier och litteraturvetenskap, ett rustikt bondskåp där jag förvarar mina ”nyinköp” (mestadels högar från de senaste bokreorna, som fylls på med sporadiska köp då och då), ett lägre antikt sideboard med min poesi, ett slags kontorsskåp snickrat i Månbyn (enligt blyertsskriften på baksidan) där jag förvarar de böcker jag ”nyligen” läst ut och som jag tänkt skriva om men inte tagit mig för än (senaste 2-3 årens utlästa böcker), en som är inbyggd i dörrkarmen där dörren till sovrummet har stängts igen, där jag förvarar de böcker som finns med i 1001 books you must read before you die som ännu inte är lästa + mina konstböcker, och en mindre på skrivbordet som jag har mina olästa pocketböcker i. Övriga lästa böcker förvaras i sovrummet. Allt som allt över 1200 böcker, jag har inte fört in alla i min ihopsnickrade exceldatabas ännu. Själv sitter jag i en gul fåtölj (också Ikea) med fotpall och kontemplerar det faktum att jag inte beskrivit allt stök som också finns här, all oreda, all ingrodd smuts som jag skulle vilja måla över, bona bort. Jag kommer väl dit såsmåningom. Kanske läser jag för mycket.
Jag tänker såhär: allt jag skriver kommer inte att vara groundbreaking. Det vore fåfängt att tro att det skulle kunna bli det, om jag sätter den ribban kan jag lika gärna sluta nu för dit kommer jag aldrig att nå. Det kommer säkert att vara tråkigt ibland. Det kanske kommer låta skrytsamt och till och med vara det, eller ynkligt och självmedlidsamt och vara det, jag tänker att det kanske måste vara det, om man ska tillåta sig att skriva sig fram till något nytt. Att det är en slags grogrund, där jag strör ut olika fröer och ser vad som tar. Att jag ibland strör ut ogräs som sprider sig, och må så vara. Att det också är en del av livet. Det kommer säkert att bli tjatigt, för vi människor rör oss i cirklar och spiraler. Men om något ska vara levande så måste det bli så. Jag har ju satt den premissen: jag skriver och censurerar inte det jag skriver, och sen kan jag gå igenom det och se om där finns någonting. Att göra det offentligt, till någon, även om jag inte vet vem som läser eller vad hen möjligen kan få ut av att läsa detta, gör att jag skriver på ett annat sätt. Skapar en annan melodi.
Gud vad jag längtar efter att röka.
Gud vad jag måste sluta blanda in Gud i det här. Jag tror ju inte ens på en gud.