Himmel och pannkaka. Lock för öronen och ögon som inte tycks vänjas vid solen, men jag sitter i den ändå, tacksam. Alla människor surrar runt inuti mitt huvud. Alla tankar. Känslor, de gemsamma och de ensamma. Jag tänker på ordet solitär. Jag tänker på vad jag skulle behöva göra med mitt manus, och bävar lite. Jag tänker på fina ord som sagts och att jag hoppas leva upp till dem, trots att orken ibland säger ifrån (hur ska jag kunna omfamna allt, jag bara undrar). Jag har tänkt på det här med att dela något med någon och på vad det innebär att inte göra det.