Simone ligger i sängen och gråter. Det sticker till i hennes ögonvrår och ögonen fylls. Då och då stryker hon undan vätskan, som ändå ibland hinner välla över och rinna ned i öronen. Inget hulkande eller kvidande, bara ihopvridet ansikte, ihopknipna ögon och vätskan som tränger ut. Fuktigheten på örngottet när hon slutligen somnar. I sängen är Simone naken, den gröna tröjan ligger slängd på golvet och de bruna manchesterbyxorna ihopfallna, urstigna, de gapande hålen efter benen tydligt tecknande sig i mörkret. Den enda ljuskällan är ett flammande ljus på nattygsbordet, som hon somnat ifrån. Egentligen ser vi bara Simones nakna rygg i stearinljusets sken. Ansiktet med tårarna är höljt i dunkel och ändå ser vi det när vi betraktar. De fina penseldragen vars skuggor viskar, fyller i konturerna. Spjälsängen under fönstret gapar skev och tom. Utanför droppar smältvatten, rasar en vind, ljummen och rivande. Den uppslitande, blottläggande våren. Simone somnar, uppmjukad.