Bort allt detta. Det är något annat som måste komma fram. Allt är så konstlat, jag kommer inte ifrån det. Konstruktionen av livet, rollerna vi spelar, snart skriker jag. Snart säger jag allt det jag inte får säga. Sänker ned din röst i djupet av en vak. Fyller fickorna med stenar, vadar ut i snöstormen. Och rörelsen jag söker? Begravd under kylslagna lakan, huttrande – det är ett du som inte är här, och ett du som alltid är frånvarande. Det lilla barnet står och ser på mig bredvid vakens kant. Hon är klädd i den rosa farfarströjan, de gyllene lockarna. Det är en blick som av undran, som den irriterande barnrösten som frågar varför då? varför då? Men hon frågar inte, ser bara ner på mig i vaken, sparkar förstrött ned lite snöis, vänder sig om och går in i snöstormen. Jag ropar inte ens efter henne. Jag är bara glad att hon är här.