Jag var tvungen att gå ut i mörkret, syret tog slut. Mörkret och kylan och de svepande svaga norrskenen, stjärnorna. Jag har svårt att ta mig till orden, mina ord. Men jag har bestämt mig för att börja igen. Med orden och med rörelserna, som att promenera i mörkret när jag egentligen bara vill gräva mig djupare ner i fåtöljen. Jag vet att det inte är det jag egentligen vill. Egentligen vill jag skapa en annan värld, men den värld jag lever i pockar på för mycket.
Jag vet vad som krävs. Utomhuset, rörelserna, vidderna, till och med kylan – och tystnaden. Tystnaden från allt som surrar även om inga ljud hörs. Jag har märkt att det sänker sig en särskild sorts vila över mig, när jag stänger av mobilen. Helst helt och hållet, men åtminstone flygläge. Det kommer alltid en slags panik först, sedan en irritation över allt man inte kan kolla eller dela med sig av. Men sedan: det här är ett loophole. Ett maskhål kanske, i tiden. Jag är osynlig nu. Det ligger något magiskt över det, och ändå är det bara en slags återgång till vad som borde vara normalt.
Såhär då. Jag ska skriva igen, och det kvittar vad, bara jag skriver varje dag. En bild till, eftersom jag också vill slå på min ”fotografiska blick” som jag kallar det, eller ja också för att det är lättare att dela ord med en bild. Abstrakt om det är så, svartvitt. Jag har gjort det här förut, och som längst tror jag att jag skrev varje dag i nästan fyra månader. Jag vet att det går, och jag vet också vilken källa det var att ösa ur, att känna livsglädje i, detta banala.
Kanske är det så att jag egentligen lever som mest i orden. Och jag vill hitta tillbaka dit. Det får bli vad det blir, och sedan kanske jag samlar något, sätter ihop något, om det vill sig. Jag behöver ha något sådant som lockbete, mål. Jag behöver också göra något form av beständigt avtryck i den här världen. Göra något synligt. Synligheten.
Där är vi nu. Så får vi se vart det landar sen.