Grannens katt i morse, som är den vackraste silvergrå katten, jägaren, som fortfarande är skeptisk till mig och som fortfarande jagar på mina marker eftersom han egentligen tillhörde Peder, han vars hus jag bor i och som det fortfarande kallas efter, såklart. Jag undrar hur lång tid det ska gå innan någon säger Widdings hus om huset, och om de då kommer att säga Minas hus, eftersom vardagstungor gärna kallar kvinnor vid förnamn och män med efternamn. Och om någon då kommer att referera till den feelgoodroman med samma namn som existerar, eller om mitt namn kommer att betyda något i sig själv. Tusse heter han, katten, som jag försökt bjuda in men han har inte riktigt accepterat mig ännu. Sedan var det rådjuren, nio av dem nedanför Georgssons och som inte sprang på en gång utan verkade känna igen mig som ofarlig. Skoterspåren går kors och tvärs över åkrarna.
Vi har talat om språket, om röst och ton. Jag vill tro att jag har en egen ton, eller att man i alla fall skulle kunna känna igen mitt sätt att skriva och formulera mig ihop kanske, med vad jag skriver om, men det är inte så enkelt, det beror på så många saker. En ton (och är det inte roligt att min telefon föreslår att jag ska skriva kokain efter ton? Vad har min telefon för inre liv och hur påverkar en ordföreslagande funktion i en enhet som denna min stil, min ton, min röst?) kan också vara ett fängelse skulle jag skriva, att man fastnar i ett särskilt sätt att skriva som också begränsar vad man skriver. Det kan vara en vagga, ett hem, någonstans att vila, som när orden väller fram för att man känner sig trygg i dem och det ena ordet följer på det andra. Som nu.
Han skriver också om språk i sitt brev. För jag fick ett brev till slut och brevet börjar med mitt namn.