Jag älskar att börja om.

Ja. Jag gör det ja. Älskar att börja om. Den här tanken har grott i mig ett tag. Att starta nytt igen, fritt skrivande, den dagbokspoesi jag tänkte att Do you speak poetry skulle vara. Men jag har bytt skinn, igen, och då måste skrivandet göra det också, plattformen åtminstone. Fokus. Här kommer det bara att vara ord och bild. Ingenting om mitt jobb, inte marknadsföring och sånt alltså, inga skrivövningar, utan mig bara, rätt och slätt. Mina tankar. Mina bilder. Min poesi. Min subjektiva poetik.
Jag gick runt broarna. Satte mig och rökte nere vid älven. Kände mig rådvill. Svävande, det har jag gjort ett bra tag nu. Vad är min plats i livet, får jag plats fastän jag inte är som alla andra? Fastän ingen vill dejta mig? Fåntankar. Men också viktiga, att ställa. Så jag gjorde det. Jag skrev dem i min anteckningsbok. Kände mig utled på allt, på mig, på mitt liv. Tills jag kom på att det är för att saker håller på att förändras igen, och jag är i den där bubblan mellan, dessutom inaktiv, det inaktiva har en tendens att göra mig rådvill. Jag kom på att det går över. Och jag listade saker jag kunde göra fram tills dess. En av dem var att ta itu med att faktiskt skapa den här platsen ordentligt för mig. Jag har inrett hemma, ägnat lite tid åt att göra en fin skrivhörna med nytt skrivbord, nytt skåp. Plockar blommor, diskar, håller ordning. Nu var det dags att inreda mitt digitala hem. För det är det detta är, ett slags digitalt hem. En plats där jag kan vara mig själv.

Nej jag ids inte ställa mig frågan igen varför jag måste ha en offentlig sådan.
Det bara är så.

Save