I ett av rummen finns en kvinna med ett barn. Jag ser bara den stillbilden, tystnad. Det är en tavla, målad i olja, med mjuka övergångar mellan linjerna. Kvinnan bär en grön tröja, och det mjuka i penseldragen ger mig känslan av att det är en stickad tröja, ylle, varmt. Konstnären har placerat henne i det nedre vänstra hörnet, ett skrivbord utgör en linje som ramar in hörnet i en triangel. Var är barnet? Barnet finns bakom henne, i en spjälsäng eller en korg, jag kan inte se barnet men det finns där, ett litet barn, en baby. Linjerna är oproportionerliga, en linje ramar in rummets motsvarande hörn, och utgör en bäddad säng, barnet ligger på sängen eller bredvid sängen, sängen är asdymetriskt målad, inklämd i hörnet, en lek med perspektiv och linjer, hur det avbildade inte behöver förhålla sig till det verkliga så sängen kläms in i bilden för att rymmas i blickfånget. Där är mjuka bruna toner, där finns blått, fast jag avskyr blått men det är inte min tavla, jag har inte målat den, tavlan finns inte, jag hittar på den. Väggarna är gröna, samma nyans som kvinnans tröja, mörkare i hörnen, konstnären har tänkt på ljuset och att skapa en illusion av rymd trots tavlans platta yta, golvet är brunt, mörkbrunt, ett trägolv med breda plankor. Finns där inget fönster? Nej, om det finns ligger det på den fjärde väggen, varifrån tavlan är målad och vi betraktar. Finns där något på väggen? Kanske en målad tavla, en målad tavla i den målade tavlan, ett stilleben av blommor i en guldram, snirkligt utformad och inte heller symmetrisk utan lekfullt i fel proportioner. Det finns ett varmt ljus i bilden och kvinnans anletsdrag är suddiga, omålade, ett blankt hudfärgat hål, en omålad kanvas. Jag vet inte vem kvinnan är eller barnet men nu finns de här, bakom en av dörrarna i mitt slutna rum.