Jag sitter på tåget till Umeå. Det känns som längesen jag rörde mig bland människor, har isolerat mig hemma och endast hälsat på min mamma under julen, dessförinnan var jag sjuk ganska länge. Det har varit behagligt, och jag undrar om jag nu kommer att irritera mig på människorna, eller känna mig glad över dem.
Det jag har som en underliggande, bakomdrivande kraft i det här skrivandet, är att blottlägga min blick på världen omkring mig, och på mig själv. Det är ett slags tränande i sig, att uppleva och registrera och formulera världen, även om jag inte ännu är på det klara med vad jag menar med den här formen, eller vad den kommer att leda till, om den nu måste leda till någonting. För min egen skull behöver jag återkomma till den här punken, till mitt varför, för att vägleda mig själv. Kanske fungerar det också som en slags ledstång för den som läser.
Åh nej, jag glömde mina systerbarns julklappar. Och hennes också, för den delen. Jag har varit tankspridd de sista dagarna. Råkat bränna mig på vedspisen och glömt ta upp spället när jag tänt ny brasa i kakelugnen, tex, klämt fingret i skåpsluckan.. Oftast är det ett tecken på pms, när jag klantar mig. Vet inte om det är så för någon annan, men den kopplingen tycker jag mig kunna se. Ibland undrar jag om det att jag inte blöder, och inte har blött sedan nån gång på mitten av 00-talet, gör mig till en sämre kvinna. Men jag har åtminstone pms som många andra så allt slipper jag inte undan. Jag tror att jag hela tiden håller på med den här särskiljningen, i min önskan efter att, gud så banalt, vara unik. Jag tror att det är en oundviklig strävan, jag behöver särskilja mig på något sätt från andra människor, för att kunna förstå varför jag ska leva. Många gånger tänker jag att det hade varit lättare om jag tänkt och känt tvärtom. Många gånger tänker jag att det hade varit enklare om jag inte tänkte.
Om jag inte hade någon strävan, till exempel, inga drömmar och visioner? Inga önskemål om att åstadkomma något, få vara med om något, uppleva något? Att nöja sig med att utföra sitt arbete och sedan inte ha några fler krav. Bara njuta av livet.
Dit kommer jag aldrig komma, det finns ingen sådan stillhet i mig. Jag vill för mycket. Och egentligen är jag väl ganska nöjd med det, jag kan vila i min strävan också. I min vilja att dela något med världen, att ta mig ut i den, att formulera den.
Idag flätade jag en fläta och gick över med en packe böcker till min granne. I hopp om att hon får krafterna åter att försjunka i en annan värld.