Andetag. Ni är vinden. Blunda och andas, högt, skruva upp volymen. Och ja, när jag andades, högt, och föreställde mig vinden i en tät granskog, då blev Frostmofjället mer levandes och riktigt. Allt hör samman. Fridas[1] berättande, drypande av kärlek. För mycket, men det gör inte heller någonting, jag kan välja delar. Vi kan alltid välja delar.
Vattniga små ögon inne bland hudveck. Och varma ord. Tacktack.
Vem hör till vem? Jag kommer inte att minnas. Birger, Alfhild, Laura, Ludvig, Pelle, Lars, Olle och allt vad de hette. Heter, hette. När dör en författare? Aldrig.
Ett släktträd. Minsann. Någonting att visa för farfar då. Vilken gåva. Imorgon. Jag tror jag råkade få veta det i förväg, det hade kanske varit en överraskning.
Rytmen. Återvänd till andetagen. De svåra, för att jag tyngt mig med sötsaker och film. Passiv konsumption. Jag satte mig bredvid den kvinna som såg mest intressant ut, de nästan enda som var ”unga”. En rödhårig kvinna med leopardmönstrad jacka, och en liten ask perfekt avsedd för smörgåsrån. Den var röd. Jag funderade på det. Varför hade hon med sig det? Det kan väl inte vara för gluten, för de är väl också gjorda på mjöl? Men detaljen. En rödlackerad smörgåsrånsask i plåt. Småprat. Jag ville fråga mer, men ville inte heller tränga mig på. Att man ändå kan, ja, småprata. Det är väl någonting. Alla är ju alltid annars sådana ointrängliga öar.
Arbetarlitteratur[2].
Jag vet att jag är trött nu, staccato, inget flöde. Trevar, men hittar inte. Söka då, detaljerna? Kvinnan i den orangea tröjan som ska berätta om Ludvig Nordström. Hon har föredraget nedskrivet på ett litet reporterblock, skrivet på båda sidor. Föredraget tar dubbelt så lång tid, eftersom hon först läser i tystnad vad hon skrivit, och sedan säger det högt. Det finns nästan inget samband mellan det hon säger från den ena sidan i blädderblocket till det andra. När hon missar att vända blocket, och jag ser att hon missar att vända blocket, och det tar en hel genomläsningstyst minut att förstå att det är andra sidan hon skulle ha läst, känns det i min kropp, det kryper. Jag önskar att det bara vore slut[3].
Utställning. Mellanplatser[4]. Åh! Mellanrum. Jag älskar mellanrum. Förstörda fotografier. Skadade, av utfrätning, fel i framkallningen, och för suddiga bilder, fokus på fel saker, vattenskadade, hoprullade bilder (egentligen bara att det är papperskopior som ingen pressat), journalfilmer (super8?) från semestrar, längre tillbaka i tiden. Allt det där vi dokumenterar, sparar som minnen, och taffligheten i det, amatörsmässiga. Egentligen inget värde utanför familjens, men just därför. Jag tycker om de skadade bilderna. Några av dem hade jag kunnat förstora, hänga på min vägg. Landskap, som egentligen är intetsägande i sig, men abstrakt visuella. Och det fotografiska som lyser igenom, meta. Jag måste alltid ha med processen. Några var som avtryck, fotostatkopior fast i tryck, av gamla fotografier, familjefotona, de typiska, utanför huset med hästen, om de hade häst. Eller porträtten. De från början av seklet. Ord också. Utklipp från en gammal bok om svenskar som farit till Amerika. En motpol till dagens migration, en koppling. De säger samma sak som syrierna säger nu, eller vilka som helst som måstat lämna sitt hemland. Jag älskar mitt hemland. Jag åker för att kunna leva. För att få ett drägligt liv. Nödåren. Det är ju dem jag läst om också, Frostmo. Och oväntat dyker det upp en bild på Gurgel, Gurgel som just varit på besök hos oss. Hos den jag älskar, som hjälpt honom med musik. Koppling, sammanträffande? Det verkar som en märklig slump.
Lager. Generationer. Dåtid och nutid. Lubbe skrev för att få en inre ro. Är det därför vi skriver?
Tröttheten. Jag älskar dig. Jag älskar dig, och jag älskar att vara ifrån dig. Älskar att vara ensam.
Detaljer. Som att jag glömde tandborsten och fick köpa ny? Som att jag blev inlåst på Maxis toalett? Som promenaden uppför nerför Murberget i regnet? Som som som. Försöker sortera intrycken. Ja. Ett nedtaget, hoprullat stängsel med konstiga mutilerade leksaker i, ett dockhuvud, en dockkropp, gosedjur, en rosa galge. Random.
Åh, och Zackarias eller vad barnet hette. Från Natt i marknadstältet[5]. Som blivit portad från biblioteket för att han skrivit fotnötter i poesin:
Mitt hjärta[6] brinner.
Och Fridas stenhjärta, två halvor. Och symbolen hjärta, som först var en kotte. Ett hjärta är en uppochnedvänd grankotte.
Och:
Poesi ä int rimma
å tocke
Dä ä å tvätte ur yga
så du si
vanåsch du håll hus
i väla[7]
Lite som det jag gör här, kanske?
[1] Frida Selander
[2] Jag tänker på dig, Ida. Tåbb och manifestet.
[3] Och hänsynen. Den vi inte kan ta, Anneli Jordahl. Men jag tvekar inför att publicera det jag skrivit ovan. För att det är att vara taskig, visst? Allt som inte är lovord – får vi skriva det?
[4] Linda Maria Thompson. https://vnmuseum.se/events/mellanplatser-places-in-between/
[5] Lars Ahlin
[6] Hjärtat är en muskel, den kan inte brinna.
[7] Birger Norman