Kvinnan på målningen ställer sig upp, ljud tränger ut ur tavlan, ett spädbarns gråt och jämmer. Ljudet kommer plötsligt, med full volym, och med en känsla av att ha pågått länge men först nu vridits upp till hörbar nivå. Kvinnan har befunnit sig någon annanstans, Simone som hon ju heter, i sin mossgrönsa tröja, har befunnit sig i en annan värld, där hennes sinnen har varit upptagna av helt andra ting. En värld av former, linjer, rörelser och ilningar, gungande i en dans. Nu är hon tillbaka i den verkliga världen som är målad i olja med tydliga penseldrag och grova linjer. Simone ställer sig upp och står stilla i några sekunder, innan hon vänder sig om och går fram till barnet. Hon hukar sig ned vid sängkanten och skjuter fram sitt huvud, lägger sin kind mot barnets bara mage, känner värmen från barnets kropp och den febrila aktiviteten inuti, hela kroppen koncentrerad på gråten, som nu börjar avta.
Simone smyger upp sin kind mot barnets. Den söta ljuvliga doften av nyföddhet. Hon snusar och gurglar, jollrar och nojsar. Barnets förvridna ansikte släpper sitt knipande och kämpande, öppnar upp ögonen och skriken förvandlas till ett bubblande.