Jag stänger av mobilen, och det är en lättnad att inte alltid sträcka ut mina tentakler mot omvärlden. Att vara i mitt eget tankerum. Eller, som om världen bara var det att nå och bli nådd i stunden, det direkta. Jag riktar ju ändå tanken till en värld, när jag skriver. Men det långsamma, att i ro få möjlighet att tänka en tanke till dess ände utan att bli störd, utan att störa sig, låta störa sig. Alla tankar är inte heliga, men de behöver få finnas. De virvlar, utan att få fäste. Alla ens tankar, som under dagen och natten samlar sig. Som nästlar sig in i drömmar även om de inte håller en vaken. Det är en chimär att vara ifred. Det går inte att vara en eremit, att rena sig från världen. Man är världen, världen är i en. Skulle det vara en helig tanke?
Jag vet inte. Jag väntar kanske på något annat, och till dess skriver jag dessa tankar. Och om jag skriver dessa tankar lämnar jag plats för andra tankar att få plats. Idisslandet, ett tuggande och ett smältande. Som blir till mjölk. Inte heligt, men näringsrikt. Varje dag ett steg, om inte framåt så i någon riktning. Rörelsen. Vila i rörelsen, vila för att kunna röras. Vidröra. Så många trådar att hålla i sin hand, reda ut, trassla samman. Det som då också livet är? Jag rör till det, men jag finns. Jag rör mig.
Pseudofilosofipoesi.
Vara okej med allt dravel som skrivs fram. Lita på att dravlet växer sig till något annat. Det är väl det enda jag kan göra. Tänker jag.