The ventriloquist’s tale – Buktalarens berättelse.
Boken börjar med en ramberättelse, buktalaren själv som med en rapp, fyndig, lite galen röst berättar sin egen historia i korta drag, men sedan, som berättare bör (enligt honom själv) försvinner in i bakgrunden när han går över till att berätta den historia han vill berätta. Jag lockades av den där rösten, tonen i den, och blev lite besviken när berättarstilen sedan gick över till en allvetande berättare som växlade fokus och ganska styltigt ”talade om” vad olika karaktärer kände och tänkte. Det fanns ett flyt och en attityd i ramberättelsen, som jag inte riktigt uppfattade i huvudberättelsen. Kanske har det med språket att göra? Men den är skriven på engelska, så det har inget med översättning att göra åtminstone.
Jag läste den som en del av mitt läsprojekt ”kartan”, där jag slumpar fram ett land jag inte läst något från och sedan försöker hitta bra litteratur. Projektet går långsamt, men är väl värt, för det ger mig möjligheten att hitta författare och ta till mig av berättelsen från och om länder och kulturer som jag inte vet så mycket om. Guyuana hade jag ingen koll på alls, skam till sägande, likadant var det med Burkina Faso, mitt förra (och första) ”slumpland”. Guyuana ligger alltså i nordöstra sydamerika, gränsar till Brasilien, Surinam och Venezuela. De har koloniserats av Nederländerna och sedan av England.
Boken handlar om indianstammarna i det inre Guyuana, och mycket av deras kultur, landskapet där de lever, deras förutsättningar under kolonialismen och hur det förändrar och påverkar både kulturen och landskapet. I grova drag. I mer specifika drag handlar den om två tidslinjer, förutom den omringande berättarens ramberättelse, så kan man tala om en ramberättelse i amerindianen Chofys perspektiv, som tar avstamp i ett femtiotal, sextiotal? kanske, där Chofy tvingas in till kuststaden Georgetown för att försörja sin familj (eftersom släktens kor dött i någon sjukdom på savannen) tillsammans med sin farmor som behöver en ögonoperation. Där möter han en vit engelsk kvinna, som letar efter information om författaren Evelyn Waughs resor i Guyana, vilket lett henne till Chofys släkt. De blir kära i varandra. Den andra historien är den om Chofys släkt, farmoderns förflutna, om hur hennes far, en vit man, kom till deras trakter och bestämde sig för att stanna, gifte sig med två systrar. Den handlar om deras barn, en incesthistoria, om prästen som kommer till savannerna för att missionera, och hur allt urartar. Man förflyttas tillbaka i tiden och in i en miljö som är helt annorlunda från vår, och där deras kultur också börjar krocka med den urbana, engelska miljön som påtvingas dem.
Det finns många trådar i den här berättelsen. På ett plan saknar jag en slags drivkraft, jag hängde inte riktigt med på det ”livsviktiga” i hur narrativet framställdes, föranledning till den historiska berättelsen och dess betydelse för ”nuets” berättelse. Det haltade litegrann där för mig. Ändå har jag haft stor behållning av allt det jag fått till mig, alla berättleser i berättelsen, alla myter och sagor, och framför allt hela miljön och kulturen. Självklart finns här också en kritik mot kolonialismen och dess framfart, samtidigt är den inte drivkraften, utan följer med av bara farten? Kanske hade det varit starkare om det fått vara en del av gnistan, och inte så lågmält som det är nu? Kanske beror det på att det är så många tyngdpunkter, att man inte vet vilken som är viktigast, och därför på något sätt missar emfasen, missar den starka känslan? Lite av väldigt mycket, och trots att det är starkt, så blir min känsla splittrad.
En sak jag fastnade för, var dels symboliken i buktalaren, som återkommer ett par gånger. Främst i betydelsen någon som kan härma ett djur så att han lockar fram den och kan jaga den, men också som litterär idé. Det kommer fram mer kring det i slutet, där möjligen buktalarens identitet och koppling till släktens berättelse blir mer tydlig. Möjligen, skriver jag, eftersom jag inte är helt säker på att jag tolkat rätt? Hade som sagt gärna sett mer av den berättaren, själva buktalaren, hans historia.
En annan sak var indianernas sed att säga det den som frågar vill höra, hellre än att säga sanningen. Det gör den som frågar glad, och lugn, får man förmoda? Men besvärligt sen, när det visar sig inte vara sanning? Mycket intressant beteende!
En tredje sak är förstås alla myter som svar på frågor som naturen ställer oss inför. Varför har vi en måne, tex? Att jaguaren är solens representant på jorden. Myten om vattenanden som skapade först en vit, sedan en svart, sedan en mellanbrun kvinna till solen, men det var först den mellanbruna som inte smälte i vatten. För att förklara hur deras hudfärg är den bästa? Jag känner igen det elementet från folksagorna från Burkina Faso, att man byggt upp en historia kring ett naturfenomen för att förklara det, och kanske också för att minnas det och den betydelse det kan ha för att kunna navigera i livet. En annan sak jag associerade till Burkina Faso var idén om buktalaren, fast det i den bok jag läste därifrån (Outlaw av Stephen Davies) handlade om en kameleont, en förklädnadernas mästare. Melville har förresten en bok som heter The Shape Shifter också. Så något lockar uppenbarligen i den bilden.
Jag blev också nyfiken på Melvilles andra böcker, och beställde ”Eating air”. Jag har ju egentligen bestämt mig för att inte köpa nya böcker i år, men… Det blev för svårt, för tråkigt, för plågsamt. Nu har jag ingen aning om när jag kommer ta mig för att läsa Eating air, men… Det känns gott att äga den.
Titel: The ventriloquist’s tale
Författare: Pauline Melville
Förlag: Bloomsbury
Utgivningsår: 1998
Format: Häftad
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>