Jag tänker att det är ett drömtillstånd, eller ett surrealistiskt skildrande av en medvetandeström, där drömtillvaron, drömtankarna, ligger nära eller parallellt med det medvetna. Drömmen som känslomässig metafor: i den drömlika poesin kan den verkliga känslan gestaltas. Men riktigt så enkelt är det inte, den blir en surrealistisk drömberättelse genom jaget, duet, Sabina, Jeanne, den förlamade mannen Lot, den mänskliga kristus… Det är en slags saga, mytiskt skriven, omskriven poetiserad verklighet och ja, metaforbelastad till bristningsgräns och bilder som bryter mot varandra, bryter ”regler”, men jag uppfattar det som medvetet. Ett ”både och”, ingenting är någonsin endast det ena. Om det brinner, drunknar man.
Inget egentligt narrativ. Allt sker i princip inne i jagets huvud, genom hennes ögon. Mötet med Sabina som är så erotiskt laddat, så sammansmältande, följs inte riktigt upp igen. Jeanne betraktar hon, går inte in i. De olika karaktärernas relationer sinsemellan är oklara, liksom hennes instigande i incestens hus och vad detta egentligen innebär. Kanske går texten inte att läsas skild från hennes andra böcker, eller skild från historien om henne själv, hennes dagböcker? I de två efterorden av översättarna, får jag den känslan. Att åtminstone inte de kan skilja Incestens hus från Nins biografi. Och visst, hon skrev sitt liv, hon levde sin konst, men jag tänker att detta drömscenario ändå har ett eget värde utanför biografin, och utanför länken till de andra verken, som jag anar är mer prosaliknande, mer narrativa. Men. Det är inte prosa detta, oavsett den form boken eller berättelsen har. Det är inte en berättelse, per se. Det är poesi.
Varför detta motstånd mot den surrealistiska poetiska formen? Jag blir förbannad på Miller som frågar om det bara är ornament, är han så dum? Så korkad. Jag tänker på Helene Cixous, Inuti. På det kvinnliga språket, och inser att hon rör sig i de vattnen, eller hur? Medusas skratt. Ur den synvinkeln kom hon aldrig riktigt loss från det patriarkala oket, som låg som en tung sten på hennes författarskap, oförståelsen, oviljan att ge ut och sprida hennes böcker, och kanske fel land, fel tid, fel språk?
Jag läste denna på svenska, i översättning, lånebok från biblioteket. Men har den numera på engelska också (därav bilden), och endera dagen ska jag ta itu med den på originalspråk också, se om jag upplever någon skillnad. Jag är kluven till det där ibland, med texter skrivna på engelska som jag ju behärskar bra. Men ibland inte tillräckligt bra, och då tar jag genvägen genom översättaren, för jag tänker – hellre det och ”riskera” att fastna i översättarens tolkning, än att inte förstå det jag läser. Någon gång ska jag skriva mer om översättning, för det är ett ämne som intresserar mig. En översatt bok, särskilt om det är poetiska texter, är på många sätt en alldeles egen bok, inte riktigt samma som originalet. Men hur ska vi någonsin möta och ta till oss nya texter, om vi begränsar oss till det språk vi känner till, av den anledningen? Men jag fortsätter nog att hävda att det är viktigt vilket språk man läst på, om det är en översättning eller inte, för hur man har tolkat det man läst, tagit det till sig.
Titel: Incestens hus
Originaltitel: House of incest
Författare: Anaïs Nin
Originalspråk: Engelska
Översättare: Helena Fagertun, Helena Eriksson
Förlag: Sphinx (översättningen, på engelska finns den utgiven på flera förlag)
Utgivningsår: 2009 (denna utgåva, 1958 i original)
Köp boken på din lokala bokhandel, tex på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>