Jag skriver varje dag men lägger inte ut varje dag. Tydligen var det viktigt att påpeka det. Det går väl ihop med dagens tankar…
Tankarna rör sig kring hur ”den introverta människan” (där jag räknar mig själv, åminnelse delbis, jag har en extrovert sida också) går miste om ett djupare möte med någon för svårigheterna att komma över den första tröskeln, det lite sorgesamma i möjligheterna som går förlorade. Stängdheten för nya människor som finns, som måste finnas, men som man inte egentligen vill, bara att överbryggandet är övermäktigt. När tröskeln väl är överträdd, finns det inga hinder.
Känslan av utmattning som genomsyrar inte bara min egen kropp, men också samhällskroppen. Passiviteten, förlamningen. Jag försöker skriva mig ut ur paralysen, för jag vill inte vara här, i icke-energin, träsket. Ändå vet jag inte om jag kommer att nå fram. Vem får nå fram? Vad är det att nå fram?
Jag tänker på vad som känns som försummade chanser, att jag som barnlös åtminstone borde ha gett ut böcker vid det här laget, prestationsångesten som kommer fram vid varje årsskifte, som jag måste mata med godtsgbara ursäktande bedrifter. Jag bekymrar mig över det – jag borde ha energin att nå ända fram, när människor som har både barn och jobb och partner lyckas med det. Det blir ett extra tungt täcke av misslyckande, att inte lyckas då. Som att vad gör jag med mitt liv? Men så tänker jag på alla som inte producerar något, inte ger ut någon bok, inte ställer ut någon konst, inte uppträder på scener, och att de inte är misslyckade människor, som inte gör något annat av sitt liv än sina familjer, leva ett liv i sakta mak, eller vad de nu gör, är fantastiska människor på andra sätt. Varför får jag inte bara leva ett liv i sakta mak, på mitt sätt? Varför bär jag på dessa ambitioner?