Genom att inte skriva om barnet skriver jag om barnet.
Vad finns det mer att dra fram? Vad har jag inte redan vidrört? Levy skriver om Leduc som skriver om sig själv och det förflutna, att ”there is no sustenance in the past”, fast det uppenbarligen gör det – alla skriver om sitt förflutna, hela tiden. När vi inte skriver om våra nu:n, vilket kanske är ännu värre. Men liksom Levy tycker jag om att befinna mig på den här platsen, i skrivandet med ena foten och i det förflutna i den andra.
Jag har köpt kurdiskt té och en baklava som var ohemult dyr med tanke på vad den brukar kosta över disk i mellanösternbutiker. Kvinnan bredvid mig talar precis på samma sätt som X som jag inte uppskattar, det finns en jag vet inte, något i tonen, som jag antar sitter i dialekten, som känns dömande, blasé, inget av de här orden är rätt. Vad är dialekten, Sollefteå, någon by utanför? Inte Kramfors, då skulle jag höra den oftare, och X bor i Solle. Att jag börjar höra sådana skillnader, hårfina nyanser, betyder det att jag börjat finna mig tillrätta här? Åtminstone att jag varit här tillräckligt länge för att uppfatta skillnaderna.
Jag glömde mina hörlurar hos E, det grämer mig, eftersom jag nu vid två tillfällen suttit på offentliga platser och skrivit, och verkligen behövt dem. Innan det var det säkert flera månader sedan jag använde dem, vilket betyder att det är så länge sen jag skrev på café. Eller reste kollektivt.
Det kurdiska teet smakar kardemumma. Jag dricker alltid det då jag är här.
Jag väntar på min kusin Malin, hon bor i Kanada. Alla dessa hållpunkter kan jag radera när texten är klar.
Jag vet inte vad texten är, men sådant verkar inte bekymra Levy, eller Wolff heller för den delen, eller Zambreno, så jag ska kanske inte bekymra mig om det. Vi drar streck mellan olika tankar, olika företeelser, låter fantasier gestalta sig, minns och reflekterar. Det behöver inte vara något annat än det.