Jag måste skriva om barnet.
Jag läser Bübins unge, tänker på Cixous, Meidell, förundras över alla som lyckas hålla kvar barnet och barnets röst inom sig. Mitt barn är avlägset, främmande. När jag minns henne minns jag utifrån, kan inte höra hennes röst, min röst, minnas tankarna eller känslorna. Jag saknar henne. Eller jag vet ju inte, minns inte vem hon var, är. Kanske mamma minns, min syster. Om de minns något annat än den föreställning jag bjöd alla på, jag menar någonting från under ytan, under busstrecken och vägran att göra som någon sa, under clownandet. När jag tänker på varför jag inte själv velat ha barn tror jag att det beror på henne. Men kanske hade ett barn fått mig att minnas? Kanske är glömskan anledningen till att barn i allmänhet känns främmande, som konstiga djur? Det här är något jag kommer att återkomma till.
Hursomhelst.
Jag har städat. Jag har ont i ryggen. Jag har promenerat, långa slingan i minus tjugofyra (känns som tjugosju), i gryningen, soluppgången. Jag har missat alla fantastiska norrsken i olika färger som alla ser.