Finlandsfärjans dekadens. Hetsen vid buffén, och hur en del människor hunnit sluka allt vad de orkade innan jag ens hittat dit. Kön ringlade lång så jag tog ett glas läsk och väntade tills det värsta springet var över. Tog min tid. Skalade räkorna varsamt. Läste min bok i sorlets kompakta ljudmatta som inte kunde störa mitt fokus.
Nu sitter jag i nån slags barlounge som jag helt tillräckligt odrägligt stimmigt när jag satte mig ned och nu har stämningen adderats med en trubadur som pungar ut klyshiga klassiker på löpande band. Det är väl precis som det ska, antar jag.
Jag tänker på bilden som jag hade kunnat få till, den propert klädda mannen bredvid likbilen utanför kyrkan i Vaasa, som jag i efterhand misstänker kanske inte var chauffören som jag då tänkte, utan en anhörig? Då var det ju ett förskräckligt intrång, naturligtvis. Han var bara så gammeldags vemodigt perfekt, så nickcaveiansk. Misstaget var alltså att jag lite försynt frågade om jag fick fota, varpå han genast flyttade på sig, och inte hörde mina lätta protester att det ju var han som var en del av motivet. Jag ser så mycket fotografier som aldrig blir till. Jag tänker att jag kanske måste våga shoot first ask later, bilderna försvinner ju, försvinner i intet.
Här på båten har jag fotat folk i liggande läge. Med så mycket folk omkring är det lätt att med mobilen vara osynlig med vad man gör. Kvalitén är antagligen därefter, det blir lite skjuta från höften i bokstavlig mening. Jag har saknat fotograferandet. Blicken. Som jag ju vet att jag har, men så sällan har sinnesnärvaro att slå på. På den här resan har jag tagit med mig min digitala systemkamera, inställt på svartvitt. Jag ska gå igenom dem och göra ett urval att lägga upp på bloggen. Jag har inte heller skjutit av hur många bilder som helst utan bemödat mig om att få rätt bild på en gång. Imitera de analoga förutsättningarna så gott det går. Jag saknar ju mitt mörkrum, jag saknar min gamla Pentax, spänningen och väntan och hur bilderna liksom smälter fram i framkallningsvätskan.
På dansgolvet är det mest män som dansar, några med sina döttrar men också en som möjligen har fått lite för många glas innanför t-shirten. Han har feeling. Jag kanske ska förtydliga att jag åker dagfärjan.
Jaha just det, nu är klockan 18:23 igen. Vi går bakåt i tiden den här vägen över Kvarken, jag var en timme längre bort än jag riktigt tänkte. Nånå.
Nu har jag skapat mitt livs första meme. Jag antar att det är det det är. Det är en me also me, som är ett ironiskt koncentrat av min gårdagskväll i Vaasa. Det är liksom irriterande att slå på känslan av att vilja träffa någon, inte alltid vara så himla ensam, kanske komma över mitt brustna hjärta osv. Vardagsvis sopar jag helt enkelt ensamhetskänslan under mattan eller ger den en etikett av frivillighet (vilken ofta är mycket sann) men då och då tränger längtan igenom, eller saknad efter en annan människa som ser mig, rör mig, berör mig, låter sig beröras. Att få känna att man faktiskt existerar i den här verkligheten, någon att förhålla sig till. Jag är jättebra på att tränga undan de tankarna. Jag flyr in i litteraturen. Det är mitt bästa kort, mitt ess i kampen mot livet. Nåja. Min me also me illusterar en sådan typisk situation. Me at a bar: I want to meet someone. Also me at a bar: läser en bok och gör mig själv fullständigt otillgänglig. Boken är mitt skydd, min gatekeeper. Jag antar att jag väntar på någon som älskar litteratur lika mycket som jag, så att den inte kan hålla sig från att gå fram och säga: jag ser att du läser NN, vad intressant, jag läste den nyligen. En nål i en höstack, en fisk i sjön.
Nu börjar vi i alla fall närma oss Holmsund. Jag undrar om jag kommer att kunna se Bastuskär härifrån? Förmodligen smälter ön bara in i allting annat. Men snart ska jag dit igen, få vara där en hel ensam vecka. Då ska jag skriva. Då ska jag läsa. Då ska litteraturen spruta ut ur öronen på mig, och så ska jag bada. Det lär inte vara lika najs som i Soljas sjölagun, med bastun redo – vi har inte ens nån bastu på Bastuskär, det har länge grämt mig. Men det kommer att bli underbart.