kulturförgätet kölvatten

Så har jag gått från koja till slott, från vandrarhem i fyrbäddsrum med delat badrum till egen lägenhet på åttonde våningen med balkong. Från strand till stad. Kanske är det ett av elementen med att resa som jag tycker så mycket om, mest om? Jag vet inte. Jag tycks ha en förkärlek för det nästan övergivna, det försummade, detaljerna som brister, krackeleringarna. Jag tar med mig kameran till städerna jag passerar. Tar bilder av ett slags vemod som jag både ser det vackra och det lite löjliga i. Kameraselfies i döda skyltfönster från en shabby chic-butik med orden ”Ditt vackra jag” (Kalix) eller ”Solbrun året runt! Till lägsta pris / Stans drop in solarium” med några sorgliga plastväxter och en spegelvägg (Haparanda). En ensam soptunna utanför kommunkontoret, som blir en detalj som säger något, liksom något lite sorgligt. Är det fel av mig att jag liksom älskar förfallet, det ödsliga på dessa platser blir en del av charmen, men också då på något sätt en slags misärturism? Kan det vara både en kärleksförklaring och ett exploaterande? Hur det än är så är det så det är, och detaljerna finns där, de talar på ett sätt sitt eget språk, jag bara lyfter fram dem.

Sen jag alltså också då skaffade mig Tinder, har jag inte kunnat låta bli att noja över om någon av alla dem omkring mig som jag svajpat ”nope” på, är någon av dem som lajkat mig och alltså känner igen mig. Var inte mannen som kom ut med min pizza på Trocadero i Kalix misstänkt lik någon av dem vars bilder jag nästan känner mig som en voyeur för att jag kollar igenom, som att jag klivit in i någons alltför privata sfär, när jag tillåts kika och göra en mig en bild av vem de är och den kontext jag inte på något sätt kan se mig själv i. Det känns modigt att de vågar tala om att de finns, här är jag och jag vill ha lite närhet, och det är väl precis vad det är – modigt (liksom det är det för mig). Man lämnar ut sig själv, genom att finnas där. Det är en salig blandning av biffiga utomhustyper och personer som är biffiga på andra sätt. En och annan luvtröja och keps i svart, en och annan skallig akademiker. Men var är fiskarna? Var är de stolta männen som visar upp sin fångst? Jag känner mig lurad på konfekten. Bara en fisk har jag hittills sett, som också gjorde narr av ”trenden”, han hade en bild på en gullig gul akvariefisk med texten ”den obligatoriska fisken”. Jag har nog hamnat i bakvattnet av en snackis. Mest är det skotrar och bilder från skidbackar, på samma sätt som när man söker på boenden här längre i norr, det alltid är vinterbilder som dyker upp i fotogallerierna. Självklart gör jag allting bakvänt, det är ju på vintern man åker norrut? Nåja, nu är jag på väg söderut igen. Förresten blev jag granskad av Tinder, de tyckte tydligen att mina aktiviteter på appen var suspekta. Jag antar att det är för att jag hela tiden loggar in från nya platser och kollar det lokala utbudet. Inte för att jag tänker att jag ska ragga upp nån, men det är lite som en social undersökning, vad finns det för människor här?

Igår var jag så satana trött, jag hade inte sovit så bra på vandrarhemmet, och jag misstänker nu att jag dessutom hade koffeinbrist. Dvs jag dricker nästan inget kaffe men alltid starkt svart té och på den här resan har jag inte ens druckit pepsi max som jag brukar när jag kör. Varför har jag huvudvärk? skrev jag i dagboken – ja ditt pucko, för att du har vätskebrist, men en särskild sorts vätska dessutom. Jag fick ta en liten power-nästan-nap i Haparanda, som för övrigt var ganska dött eftersom jag kom på en söndag eftermiddag och tydligen precis i kölvattnet efter en festival (sommar i parken?). Jag hittade till slut en kiosk med kaffeautomat, köpte en dextrosol därtill och gick ner till playa del Torneå, får man väl kalla den (den har säkert ett namn, herregud, men jag ids int kolla). Fint med en strand sådär mitt i stan. Eller var jag mitt i stan? Det var svårt att avgöra. Det var åtminstone något slags torg och stadshotellet låg där, och Svefi folkhögskola/vandrarhem, som förstås också var stängt. Det var en stor miss att åka på roadtrip över en helg, när ingenting har öppet ens på söndagar i det här kulturförgätna norr. (förlåt). Inte ens i Oulu lyckas jag gå på ett konstmuseum, eftersom det ju är sedvanlig museistängd måndag här. Men jag har spanat in en utomhusutställning som jag ska vandra igenom, innan jag beger mig.

Jaha just det. Jag KAN inte föra över några bilder från kameran heller, för jag har inte med mig någon ”gammal” usb-sladd. Jaja, vi får vänta då, på de lite mer intressanta bilderna.

Men nu är jag åtminstone i Finland!