Jag fick den härliga ”och du, väntar du smått?” idag, av en skallig man som ville köpa honung men istället fick hjälpa mig och Ulla med att starta hennes gamla veteran-volvo som jag skulle låna och som inte gick igång. Innan det var det lite roligt ändå, han hade träffat en bebis som hette Mina, det hör inte till vanligheterna. Mannen, (som inte fick köpa någon honung eftersom Ullas bisamhällen inte har kommit igång än riktigt) drog det (förmodar jag) urgamla skämtet ”ducka nu” när vi skulle ansluta kablarna, och var märkbart besvärad över att jag hade svarat ”nej, det är bara fetma” på hans fråga. För fridens skull sa jag att jag skulle förlåta honom om han fick igång bilen. Den gick igång, men jag vet inte riktigt om det var hans förtjänst. Enligt Ulla har bilen helt enkelt ett lynne, börjar ju bli lite gammal, som hon.  Passande nog hittade jag en bok med titeln ”Bilens själsliv” på loppisturen senare, den ska jag lämna i bilen som en present. Jag har också sett till att klappa den lite och berömma den för att den skött sig nu under den lilla trippen in till ”stan”. Hursomhelst har jag fått en livedemonstration på hur det går till att använda startkablar och fattar att det inte är så svårt, och att jag borde se till att införskaffa det när/om jag far iväg på min roadrip till Finland.

Om jag kan göra det till just en roadtrip är just nu en osäker status, eftersom jag behövde fixa grejer på bilen och min gamla meksnubbe ghostat mig, vilket ledde till att det drog ut på tiden och nu måste den dels bli klar, dels hinna med en ombesiktning innan jag far och jag hade väl egentligen tänkt fara typ imorgon, eller på torsdag, vilket förstås inte kommer att hända. Men jag håller tummarna för att det kanske kan bli på fredag eller lördag, och hinner jag inte få bilen kanske jag istället tåg/buss/båtluffar. Det är ju också roligt. Just nu kontemplerar jag om jag isåfall ska ta rutten över Haparanda/Torneå eller om jag ska ta färjan över och äta sjöbuffé med all inclusive alkohol över till Vasa. Hursomhelst ska jag stanna i endera staden, eller det lär bli i Kemi ifall jag far ovanvägen, eftersom det var slut på boenden att boka i Haparanda. Som vanligt är jag ute i dålig tid och kommer att få betala överpris på hotellen. Men i Kemi var det hursomhelst billigare än i Haparanda. Är Kemi en rolig stad? Borde jag försöka ta mig till Uleåborg istället? Jag vet inget, har bara varit i Österbotten förut.

Men jag VILL få köra, istället för kollektiva färdmedel, främst för att få blasta gotmusik på hög volym i min Isserley (en toyota corolla, googla på ”Under skinnet” av Michel Faber), och kunna stanna på mackar och köpa glass. Glass ska jag unna mig på den här resan, hur jag än gör. Jag kom också på att jag ska be folk på facebook om tips på finsk musik, så jag kan matcha min diet av finsk litteratur med dito toner. Vad mer behöver man ha med sig på en roadtrip? Det blir mitt livs första, jag har egentligen aldrig ens varit passagerare på någon riktig roadtrip förut.

Jag började kolla på dejtingappar igår. Jag föraktar dem djupt, och är verkligt tveksam till om det på något endaste plan kan vara en god idé, men vänner försöker övertala mig, och jag själv också, med något slags motiv i att både jag förändrats (har jag det? tveksamt, men jag ska väl ge mig själv en chans) och att äldre män är vettigare än yngre, mognare antar jag att tesen är. Jag vet inte riktigt hur det stämmer, det är ju hursomhelst de ensamma, de som blivit över eller misslyckats (liksom jag) som hopas och hoppas på det där sajterna. Jag gjorde misstaget att läsa användarrecensioner på Tinder, det gjorde mig inte särskilt mycket mer motiverad (men var ganska komiskt, tragikomiskt). Blir det av kommer mig gatekeeper question i alla fall vara: Vad läser du? Det borde vara en välriktad icebreaker och ett tydligt mått på om det är en person jag över huvud taget skulle kunna överväga bekantskap med. Jag vill ju tro på möjligheten att träffa någon, vem det nu är, på ett naturligt sätt, att det finns någon form av nyfiket lära känna varandra för att den andre har lite liknande intressen, kommer rekommenderad av någon annan eller spontant visat sig ha en trevlig personlighet som är nyfiken på en själv. Eller någon som läser en bra bok, (som jag överfaller på tåget/tunnelbanan/parkbänken för att det är en så ovanlig syn och innebär att personen måste ha åtminstone 80% av de kvalitéer jag söker – om jag nu söker, söker jag verkligen?).

Men sånt händer ju inte nuförtiden, och det händer definitivt inte om man bor i en by utanför en lite större by utanför ett mindre samhälle utanför Kramfors (som enligt en epileptiker på tåget från Gävle senast inte heller riktigt räknas som stad, utan snarare som samhälle). Epileptikern hade blivit kompis med sin sittplatsgranne, en mormor av något slag som hade opererat magen. Det verkade besvärligt. Men jag fick också veta att lchf tydligen är bra mot epileptiska anfall. Det är ju bra, om det nu skulle bli aktuellt.
Vad är det här då? Ett försök att göra min egen tillvaro lite mera intressant, för mig själv främst men kanske någon annan finner det lite småroligt också, om jag har tur.

Hittade jag nått på loppisturerna? Bara en enda bok, den allra sista i bokhyllan (som på både PMU och Mitt second hand visserligen är ordnade alfabetiskt, men med löpande hyllmeter, det är så uppenbart inte en person som läser som organiserar de där hyllorna men points for effort) – Vi ses vid världens ände, Miek Zwamborn, från finaste Rámus förlag.

Nu går en av byns original förbi, han vars hus brann, han bor nog inne i stan nu. Han har visst fått rullator sen sist. Vi hejar. Snart ska jag fara hem och stapla ved.

Och: är det här exotism? En stadsironisk men milt löjeväckande blick på mig själv, mitt liv och människorna jag möter? Jag tror att det i viss mån är det, men kan liksom ändå inte sluta. Du får avgöra om du läser med nöje eller fasa.

2 Replies

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *