jag kan inte skriva till dig men jag vill skriva till någon
till ett annat du, det ursprungliga duet, det icke föränderliga
chimären således, det ord jag letade förgäves igår
men jag vill också att chimären ska hållas av någons hand,
en företrädare, en representant
jag vet inte vem duet är lika lite som jag vet vem du är
vem du var och vem du blev, blir
jag uppehåller mig vid tanken på att det egentligen är jag som skapat dig
även då vi levde tillsammans var du en figur i min fantasi
ingen är någonsin den den tror sig vara i den andres ögon
jag kan inte släppa tanken
att du aldrig funnits fast du en gång kändes som mitt hem
att du aldrig funnits fast jag en gång (flera gånger, ofta) kände mig så lycklig med dig att jag var redo att dö
men man dör ju inte och berättelsen fortsätter sitt knaggliga script
jag vill skriva en annan text nu