Jag läser Sent farväl* och saknar kameran, mörkrummet, att vara intensiv och full av visioner, att vara full. Det nostalgiska, att jag då och då glorifierar min ungdom, längtar tillbaka in i kroppen men bara om jag kan vara den jag är nu. Det där är inte sant. Jag längtar tillbaka in i kroppen och vill kunna se den och vara i den med den blick jag har nu, som inte skulle döma den, så sorgligt att jag gjorde det. Jag vill behålla mitt förnuft men ha kvar en del av hennes naivitet. Jag vill behålla mitt lite stadigare humör men ha kvar en del av hennes impulsivitet. Framför allt vill jag fortsätta fotografera.
Jag minns då och då med en glorifierande blick och en dag kommer jag väl att minnas den här tiden och skaka på huvudet av att jag inte förstod att njuta av det jag hade. Det jag har. Jag vill plocka upp de skärvor (det här är en klyscha, byt ut den, hitta en mer genuin bild (det här är en metakommentar som är menad att vara en del av narrativet, jag ska sluta nörda mig när jag dör)) av mitt förflutna (att jag har ett förflutet, att det var mycket länge sen jag var tjugo år, det slutar aldrig att förbluffa mig, att det förbluffar mig finner jag löjligt) som jag nostalgerar (godkänd verbform? konstnärlig frihet – trams!) och behålla, dra fram, återskapa vad det nu är i mig som jag saknat.
Sådant tänker jag på.
Är det här ett gästspel eller en nystart?
* av Ia Genberg (mycket bra, rekommenderas)