Simone. Jag vet att du är där, fast jag inte kan se dig. Rummet är mörklagt. Men jag hör ljuden, du vänder
dig i sängen, jag hör täcket prassla. Jag vet att du har svårt att sova. Men du kommer att kunna sova. Du
kommer att drömma. Gröna drömmar, säkerligen, en stor trollsk skog som du vandrar genom. Du ser
solljuset sippra ned genom lövverken, du känner skogens sötma i luften omkring dig. Jord och barr,
blåbärsris. Du hör fåglar. Prasslande, liv. Det finns en vind, den rör sig i grenarna. Längre bort, bortom,
hör du havet. Du rör dig genom skogen, hittar den svaga stigen i blåbärsriset, kliver över stenröset. Du rör
dig mot havets brus. Halkar på mossan, men faller inte. Rötter som korsar spåret, nedfallna träd, du kliver
över, eller går runtom. Det är en levande skog, och en döende skog, det existerar samtidigt. Du rör dig
mot havet. Du går genom skogen, mot ljudet av havet, och du kommer fram. Ser öppningen genom
träden, klipporna. Vågorna som sköljer över, vinden som rusar genom ditt hår. Det är en älskad plats, du
har varit här förr. Du hittar en skreva. Du slår dig ned. Ser ut på havet, vågorna, horisonten. Du är. Du
sover.