Att befolka mitt eget huvud. En kanske märklig fras, men som återkommit den senaste tiden.
Jag funderar på allas olika upplevelser av ”det rådande läget” och hur vissa slukas av oro och vissa inte. Med vissa inte menar jag mig själv, och jag funderar på varför, och om det är en brist hos mig. Om det är någon form av kallsinnighet, eller om det är att inte göra skillnad (det att inte känna personlig oro varken för kriget i Ukraina eller kriget i Afghanistan) eller om det ska vara ett och där. Förmodligen handlar det till största delen om att jag duckar nyheterna, att jag sedan länge installerat en buffert för att orka vara i den här världen. Jag skäms egentligen för det ungefär lika mycket som jag också känner att det vore dumt att inte då jag kan. Jag har det privilegiet. Är det oansvarigt? Jag framhärdar inom mitt eget område, vill tro att jag fyller min lilla myr-roll som lärare och inspiratör till att höja sin egen röst, genom mitt yrke och genom mina egna ord, som här. Att jag hjälper till att stödja andra att vara sig själva och uttrycka sig, ta plats i världen med sin röst. Och det är förstås en piss i Mississippi som någon uttryckte sig på fikat, men kanske är en piss i Mississippi det enda vi egentligen har?
Jag är där jag är i världen och i sinnet och gör det jag kan i denna del av världen och i sinnet. En del av mig vill också säga att det är en akt av motstånd att inte låta sig invaderas. Rädsla är makt. Det kan också kännas som att ickerädsla är dumhet, men jag föredrar nog att förbli dum och fri att tänka, leva, fortsätta vara människa (en revolutionerande tanke) fram till den dag jag står inför en faktisk annan verklighet. Kanske är jag då bättre rustad att ta tag i den verkligheten, än om jag försvagats av rädsla och oro i förtid? Jag vet inte, det är en möjlig väg, en möjlig tolkning och hur ska vi kunna veta vad som är bäst och klokast? Det finns inget facit. Men någonstans tror jag ändå på tesen om att fortsätta leva som en akt av motstånd. Jag befolkar mitt eget huvud.