Min kropp. Tänderna, knät. Tyngden jag bär på, tröttheten. Alltings upprepning. Tristess kilar in sig mellan tanden och tandköttet, gräver sig djupt in. Lederna stelnar. Smärtan som en hemtam hund. Jag står ut med den, försöker hålla den i koppel. Försöker tygla föraktet för hundskallet – det är ju bara jag, min kropp, en rörelse. Jag är kryptisk, medvetet. Trasslar in mig i ett nät och ger mig ut på djupa vatten. Jag väntar, alltid väntar jag, och vet inte förrän efteråt vad som formar sig under denna väntan. Under huden frustration, ilska som sipprar ut. Världen får mig att vilja kräkas, trots solsken och snö, ett vitt landskap, en ren luft. Så är det, so it goes.