Det kan inte vara hur många lager som helst, men jag finner att varje tavla har målats ovanpå den föregående. Den tomma tavlan jag själv klev in i, har lämnat en vag relief i den nya, som målats slarvigare. Simone är tillbaka, liksom barnet, som har växt, blivit äldre. Barnet är naket, och kan uppenbarligen redan gå. Simone sitter på golvet med utsträckta armar, och barnet rör sig i en hackig, ryckig rörelse, en slags dans som nog får kallas gång. Barnet rör sig, men kommer aldrig fram till mammans armar innan bilden loopas, om och om igen går barnet, hör jag Simones uppmuntrande rop, en glädje i luften som också barnet känner, barnet skrattar och släpper taget om skrivbordet, rör sig i sin galna dans, skrattar sitt barnskratt och just innan han kommer fram till Simones armar återvänder bilden igen och igen. Snart fejdar bilden ut och ersätts av en annan, mellan bilderna kommer en skylt, som i en stumfilm. ”Simone och jag” säger skylten i gammaldags snirklig stil, vitt på svart och flimrig bild. Nästa bild är också en textskylt ”Ner i skuggornas dal” säger den och därpå drar en gammal svartvit superåttafilm igång, som visar vad vi kan anta är Simone om man kan känna igen stickade tröjor, när mediet nu förändrats i film, och det mörka håret, kroppshållningen tycks densamma, men jag får en känsla av att filmen är tagen år före målningarna, en yngre Simone. Mitt hjärta bultar. Är det här en film som visar något om pappan till barnet? Finns där en kärlek som var upphov till det? Alla mina andra scenarios börjar blekna för min inre blick. Filmen är ljudlös, men det är som att man kan känna atmosfären i en gammal biograf, de dammiga sammetsfåtöljerna, röken från biobesökares ciggaretter, det mekaniska klonkandet och den fysiska filmens snärtljud när en filmrulle är slut och behöver bytas. I mitt sinne kan jag till och med placera en pianist nere på scenen i det nedre vänstra hörnet, som improviserar melodier och ackord i takt med människorna som rör sig på scenen. Det är en grupp av människor, varav Simone, om det nu är Simone, är den ena, det syns att hon har varit fokuset för filmandet, någon gång vänder hon sig om och ler in i kameran, gör en handrörelse som för att visa genans, och en gest att filmaren ska sluta filma och komma med, in i gruppen av människor. Filmen klipps där, och fortsätter i en annan del av skogen, vegetationen, där de befinner sig. Det är en lummig skog, tropisk, får jag känslan av, stora blad på träd jag inte känner igen eller kan gissa namnen på, ingenting som finns i våra nordiska skogar. Där finns också blommor, det är synd och skam att det inte finns någon färg i filmen, men jag förstår att det inte heller är det viktiga här. Simone går längst bak i en rad av människor, kanske åtta stycken totalt, och filmaren följer bakom henne. Simone bär byxor och en stickad tröja, kläderna känns malplacerade i den tropiska miljön, de andra bär shorts och t-shirts, halmhattar mot solen. Filmen zoomar in på Simones skor, enkla promenadskor i läder, och går långsamt uppför hennes beklädda ben och rumpa innan filmen skakas till och återigen fäster fokus på både omgivningen och människorna. Nu har vi kommit fram till en höjd, filmen öppnar upp för en himmel som bländar oss med sin vithet, det tar en stund för filmaren att ställa in ljusmätningen för att kunna fånga upp det alla de andra, och Simone, redan kan se. En utsikt över dalar fyllda av skog och långt där borta ett annat berg, med en rökslinga som stiger upp mot himmelen. Där slutar filmen, och jag är inte besviken, även om jag inte kommit närmare berättelsens kärna. Vem är filmaren? En gåta som väntar på att lösas upp, som en knut. Och jag har sett Simones ansikte, hennes kropp i ett annat format. Simone har blivit levande för mig.