Simone vankar av och an i rummet. Barnet sover. Barnet är tryggt. Det är ingen fara med barnet men Simone vankar av och an, tittar ut genom fönstret, tittar ned på det blanka papperet. Hon vankar av och an och penseldragen blir än mer suddiga. Hennes rörelser är hackiga, bilden följer inte med i rörelserna. Hon korsar armarna över bröstet, för händerna upp och ned över armarna, som om hon var kall men det är varmt i rummet, den mörkgröna murriga tröjan känns trång, det är för varmt, tröjans sticks. Den är för trång i halsen, trycker på en punkt i halsen, hon kan inte andas ordentligt, det sitter en klump där. Det är klumpen som gör tröjan för trång. Även när hon håller ut halslinningen känns det som ett tryck över halsen. Utanför lyser månen i ett dis, den halvfärdiga månen. Trägolvet knarrar där hon går, av och an. Hon har bara det här rummet, det är trångt, hon kan inte andas. Väntar hon på någon? Eller är det det faktum att hon inte väntar på någon som skapar denna rastlöshet? Hon tänder ljus, hon sätter sig. Simone. jag förstår att du är orolig. Jag låter dig vänta på något som du inte vet vad det är. Förlåt mig Simone. Jag är visst inte snäll mot dig idag. Hon sitter i sin fåtölj, hon tar upp en bok som ligger på det lilla rangliga bordet bredvid. När hon lyfter boken skiftar tyngdpunkten på bordet, något ramlar ned på golvet. Hon ser inte vad det är. Hon ser inte att det faller ned på golvet, under bordet. Är det ett brev? Är det ett brev hon inte ser att det faller, försvinner. Vem var det som skrivit till dig, Simone? Hon bläddrar i boken på måfå, lägger tillbaka den igen. Sitter stilla, rakryggad, på kanten av fåtöljen. Förlåt mig Simone, det är här jag lämnar dig nu. Stirrande in i den grönmålade väggen.