Jag skulle ju inte hamna här, i känslan av att inte bli färdig, vara förberedd nog, allting på plats. Länge trodde jag ju att allt var lugnt. För lugnt, visade det sig, och jag hade återigen glömt att prioritera, visualisera tillräckligt lång tid i förväg. Och saker kommer emellan, som har klätt sig i en air av ”det går så snabbt att bara ta hand om först så”. Så att jag finner mig promenerade till jobbet rabblande min föreläsning i poesi högt för snön och fåglarna (tallbitar igen, med sina röda små kroppar i tallarna) medan himlen sakta tonar ut från ljust oskyldigt rosa som om den inte gästats av gröna djävular hela natten lång. Och det blir bra, jag vet ju det, jag har ju det inom mig, läsningen och orden och kunskapen och men jag vill ju vara säker, inte snubbla. Och snubblar gör jag väl ändå eller halkar på någon lömsk plogblank fläck som gömmer sig under snön. Och jag äter kakor som kompensation och blir klar och går hem till sist med en ofullständig måne som sällskap som ändå lyser så starkt att jag inte behöver ta upp mobilen för att se vägen hem. I mörkret ser ändå allting annorlunda ut mot vad det brukar, det är som att perspektiven skiftar och bondens ladugård lyser orange i dunklet och ser ut att ligga närmare, liksom till vänster om mitt hus och har verkligen grannarna i backen sådär många träd på gården, är det där en skogsdunge eller ett hittills oupptäckt mardrömsmonster, en morra? Men det tror jag ju inte egentligen och jag blir inte rädd, enda gången jag varit lite rädd var när jag cyklade i tjocktjockdimma i totalmörker och pannlampa och mest var rädd för vad som skulle kunna råka kliva in i ljuscirkeln i dimcirkeln (en ren, ett rådjur, en människa) innan jag hann upptäcka den och väja, jag har alltid varit mera rädd för människor än djur och här finns det ändå fler djur än människor. Inget norrsken idag men i brevlådan ännu en paket med poesi och jag tänker; chilla bruden, you got this. Du har poesi i blodet.