I mitt hus lutar allt åt ett eller annat håll. Jag får staga skrivbord och bokhyllor med större eller mindre träklossar. Det finns inte en yta utan skavanker, och mycket är provisoriskt och har varit det i hundra år eller så. Mina möbler är hopplockade från billiga loppmarknader eller efterskänkta av släktingar och bekanta, alternativt de i princip billigaste från Ikea. På golven ligger trasmattor, som vävts av släktingar eller som hittats på vinden. Varje pinal bär på en historia om en händelse, en människa eller en intention, en glömd dröm som runnit ut i sanden. Det är ett hovendrovenhus och jag lever kanske ett hovendrovenliv. Plockar lite här och lite där, har ärvt någon egenskap och fått andra som souvenirer, hittat livsåskådningar i dammiga källare och bortglömda museum. Kanske är det därför jag känner mig hemma här?