Jag dras ofta i tankarna till tillåtelsen att få STANNA i ett tillstånd, en situation, att få stanna upp, stanna tiden, kanske tom frysa bilden och kunna begrunda för att förstå vad det är som händer, vad jag känner, hur jag kan inordna mig i situationen utan att göra avkall på mig själv, och i en så fullkomlig förståelse för också den andre/de andra. Jag tänker på det i samband med S och jag tänker på det i samband med Gambia, som kanske är ett ännu större hinder: min vithet, min okunskap, min språkutanförskap som sätter mig i en maktposition jag inte vill vara i, och hur jag ska kunna göra den situationen jämlik, jämbördig, på lika villkor för alla parter vet jag verkligen inte men jag skulle vilja försöka.
Något om att tiden går för fort, mitt sinne hinner inte med. Jag vill omfamna och förstå och göra rätt för alla parter, för att utvecklas, för att kunna ge och få, för att kunna älska. Är älska samma sak som att förstå? Är förstå att se? För att se måste sinnet vara öppet och tillåtande, accepterande. Och det kan man kanske bara åstadkomma om man har tid att i sitt sinne ta in och förstå. Situationen, och människan. Och människan som situation.