En man med tics sätter sig bredvid mig på fiket och jag funderar på att det är här vi hamnar, att det är platserna jag drar mig till, de obefolkade hörnen, som vi misfits möts i något slags tolerant samförstånd. Vilka är mina tics? Kanske är de inte lika synliga, men M säger att det märks, hur vanlig jag än tror att jag ter mig nuförtiden så syns det på mig att jag – ja vad? Inte riktigt passar in? Jag fungerar på om det är att jag drar mig till det, om jag har skapat en idé om att jag är ”eljest” och därför blir det, eller om det finns något ingraverat i mitt dna som faktiskt särskiljer mig från mängden. Vad händer då med min tanke om det solidariska, att alla har lika värde, är det inte att se sig själv som förmer, det att se sig själv som annorlunda? Mannen bredvid mig skulle nog smälta in i mängden om det inte vore för hans ljud, spontana outburst i olika tonlägen, morrningar, grymtningar. Det är hans beteende som särskiljer honom, och som får honom att uppsöka den här avskilda delen av NK, där alltså jag också finns. Under restriktionernas tid har jag kunnat skylla på det, detta att jag alltid väljer platsen längst bort från alla andra. Snart har jag inget sådant att skylla på längre och det har aldrig varit anledningen. Jag vill vara bland människor men jag vill helst inte höra någon prata, som kan störa mina tankar eller min läsning. Människor i plural får gärna bara vara en kuliss, en bakgrundsfond med ett jämnt ljud som ett mummel.
Det låter som att han har flera röster inom sig. Är det ett sammelsurium av saker han hört och upprepar, eller röster som talar inifrån honom? Han försöker muffla sin röst, tygla den, men vissa fraser slinker igenom. Det låter som ett battle mellan flera som vill höras och några som försöker hålla de andra tillbaka. Några engelska, några svenska. Något röstläge upprepar siffror. Alla är dramatiserade, tydliga, distinkta, som att de har en egen personlighet? Gör jag ett övergrepp då jag beskriver honom? Märkte han att jag märkte hans röster, fick hans paranoia honom att förstå eller tro att det var om honom jag skrev? Och vadå paranoia, det är ju precis det jag gjorde. Är det ett övergrepp? Han slängde i sig sin lunch och jag känner en slags sorg över att han inte kände att han kunde stanna längre, njuta av sitt besök på café. Jag tar inte på mig ansvaret för det, men att jag ens skriver det visar förstås att jag är nära. Det har alltid varit min roll att axla andras obekvämlighet, andras särskilda behov. Också en anledning till varför jag hamnar här, i de utstöttas hörn. Där vi möts men inte möts. Jag är en observatör. Det är också författarens roll. Det är en roll, och en funktion. Finns det någonting i min observation som kan såra någon? Varför får vi inte – eller ska jag skriva: varför känner JAG att jag inte riktigt får lov att skriva – om det som sticker ut, synliggöra? Ska det istället inte finnas män med tics en helt vanlig fredag på ett café i en medelstor stad, i ett hörn för de folkskygga? Är att skriva om ett funktionshinder eller en ovanlighet, att utsätta någon? Eller är det att normalisera? Eller är det att sensationalisera? Det bara finns. Jag satt här, han kom, med sina ljud och sina röster. Hur mycket skadar vi med vår blick? Skadar det kanske ännu mer att inte ens se, att göra osynlig? Vilket jag också gör mig skyldig till, jag vågade inte betrakta honom, skulle inte kunna tala om hur han ser ut. Medellängd, medelbyggd, kort brunt hår? Eller hade han mössa? Mörkhårig, åtminstone. Blåjeans, eller svarta? Mörkblå jacka eller svart? Jag är en dålig observatör. Det är kanske främst däri min skuld ligger? Men om jag inte observerar de yttre detaljerna så observerar jag de inre, och de yttringar de ger i den yttre världen. Mina egna och den andres. En spegel.