När jag tänker på kvinnan vet jag att hon är ensam med barnet. Det finns ingen far till barnet, och min fantasi kommer fram till många olika anledningar. Hon kan ha utsatts för en gängvåldtäkt, mannen kan ha dött, hon kan ha legat med många alldeles frivilligt och okända eller kända personer som hon inte har någon lust att söka upp igen. Och när jag skriver alla dessa sorgliga möjligheter inser jag det enkla: hon har valt det själv. Jag tror inte att det finns något som heter artificiell befruktning i den tid hon lever, det är längre sedan tillbaka. Eller en annan slags värld, fri från medicinsk sterilitet. Kanske har en man villigt hjälpt henne att befruktas. Kanske vet vi inte. Jag ska inte uppehålla mig länge vid det, eller återkomma till det när det tar plats i hennes berättelse.
Hon är en ensam moder. Nej. Hon är moder. Det finns ett barn. Det är en flicka. Eller så har det inget bestämt kön, kan få vara obenämnt. Barnet är Barnet. Kvinnan är än så länge också bara Kvinnan. Men hon har ett namn. Som Simone, till exempel. Ja, kanske heter hon Simone.
Barnet ligger på sängen och finns till i sin egen värld. Modern är vänd ifrån barnet, mot sin egen värld. De kan existera bredvid varandra, i detta utsnitt, denna tid. Bilden är inte nedsolkad av verklighet. Av barnskrik, blöjdofter, svettningar och frustration. I bilden är allting stilla, harmoni, även om perspektivet är förskjutet, drömlikt, böljande. Kanske är bilden en dröm.
Jag har ett våldsamt sinne som tänker ut så hemska möjligheter för min kvinna. Jag börjar i det mörkret. Jag ber inte om ursäkt, att hitta berättelsens sanning görs inte i en blinkning. Kanske griper vi lättast efter det sensationella, ofattbara? Och ännu kan allt detta också ha hänt.
Jag vet att bilden kommer att röra på sig. Jag ser vad som kommer att hända. Men ännu vill jag inte låta henne röra sig, ännu vill jag inte dra igång ljudbandet. Jag suger på det, som en karamell.