Jag försöker säga något här och vet inte ännu vad det är. Kommer jag någonsin fram till det kommer något nytt att vilja sägas. Jag har alltid sörjt att jag inte lyckats hålla en rak linje, inte kunnat fixera punkten för min besatthet och naglat mig fast vid det. Det finns många saker jag sörjer. Nu vill jag sörja för att jag ska kunna öppna rummen för min egen sorg, den som inte är annekterad av den jag sörjer. En salig tystnad har rått i över tjugofyra timmar, och jag känner hur jag andas friare, kroppen lättare. Det är inte vad han vill men det är vad jag behöver.
Ord väcker ord, rörelse väcker rörelse. Idag var rådjuren tolv, och jag såg den haltande igen. Hon kommer lite på efterkälken men hon får vara med.
Jag skriver utan att tänka, och kanske kommer jag att ångra det, men det är den metod jag behöver för att få lov att andas.
PS. Jag och min inre poet gick på dejt idag till fåtöljen, med uppstekt entrecote från gårdagen och kall bearnaisesås, ett glas fulpepsi och en föreställning med Bruno K. Öijer. Man skulle kunna lära sig något om att hylla sin egen förmåga av den där mannen.