I träden fåglarna, tallbitare vet jag nu, de kom hit idag igen. Jag läser poesi för dem eller för ingen, för mig själv, och har en längtan till ett annat slags hem. En drömsk önskan, jag vet att det faller, vittrar sönder. Amaryllisen fortsätter att kämpa sig fram, jag andas på den, viljar den in i världen. Det är jag och orden. Jag har bara mig själv att skylla, bara mig själv att hylla. Det är en ödslighet i det och de som tror sig veta säger att det inte är för evigt. Men jag grät i morse, av pur emotionell ansträngning tror jag, den nästan välbekanta oron, ansträngningen, rädslan. Som egentligen inte är min men det som är mitt bryter sig fram där det går. Och jag observerar det till hälften kyligt, till hälften omsorgsfullt. Kanske längtar jag mig ut till fåglarna, kanske finns jag därinne i amaryllisens kärna. I vilket fall existerar jag på minst tre plan samtidigt, men jag andas.