Det är som att jag först nu börjar känna att tiden är min. Den är lätt att spilla ändå, jag spiller den främst genom läsning, ett sanktionerat spillande. Den har fortfarande sina nycker och kan röra sig ryckigt och oförutsägbart. Men förut; den rann mig ur händerna eller föll aldrig ens som vatten i mina utsträckta händer.
Jag hör vinden, jag ser mina* tallar vaja. Jag har till och med börjat betrakta den förvirrat nyvakna flugans surrande mot fönstret som ett slags välkommet sällskap. Kan man ha flugor som husdjur? Vad bör man mata dem med?
Jag måste notera dessa saker, det vill säga notera att jag noterar, för att jag så länge rusat fram utan att höra eller se.
Stormras och ishalka. Kanske är det lugnet före stormen eller i stormens öga, jag har nog en bäck jag inte kommit över än och så vidare, men…
*Jag både vill och inte vill skriva mina. Jag har ägarens förvånade stolthet i mig, men när jag läser Le Guins The Dispossessed (på svenska: De obesuttna – vet inte om den titeln klingade så snyggt), kan jag inte annat än hålla med om att man inte kan äga, inte bör se det som ett ägande, utan ett delande. Jag är glad att jorden delar dessa tallar med mig.
Jag var tvungen att kolla då jag hade en fluga som sällskap i stugan. De lever i ca 4 veckor, så du har sällskap ett tag med din husfluga.
Haha, ok! ❤️