Jag börjar där jag är. Is. Regn. Ett djupare mörker och vind här utanför. Författarinnan har läst mitt manus och säger att det är jävligt bra. Jag ska fortsätta skriva. Del ett, del två, check. Hon säger saker om det jag försöker göra som jag tror att jag kanske inte ens själv uttalat kan se. Allt skrivande som görs i blindo, men det finns något där som är helare än du kan omfamna, och kanske heligare. Del tre och fyra kvar, och slutet, att strama till, konkretisera. Hon sa att jag hade en ton. Det känns pirrigt, som att jag vågar tro. Om hon tror, så måste jag också få tillåta mig. Jag känner en längtan till texten som jag just därför håller lite ifrån mig. Kanske för att få njuta just av den här längtan, i det här nuet då jag vågar tro att det är en bok jag skriver. Adia, min Adia. Mitt hjärtas längtan. Som är så mycket starkare än mig, som skulle fnysa åt min blygsamhet, som redan har rusat vidare i världen.