Någon sa att jag visar mig förskräckligt öppen i detta poetiska projekt. Det är sant och inte sant. Jag har alltid dragits till att öppna mig, och jag kan inte alltid förklara varför. På ett sätt är det också ett skylande genom ord. Ett skylande och ett skyltande. Med det menar jag att när jag visar har jag kontroll över vad jag visar, och det jag inte visar visar jag inte. Vi talar också om ord och ords betydelse, särskilt i översättning. Jag kan välja orden hemskt, förskräckligt och förfärligt för det terrible som var det ord han använde om min öppenhet. Jag lockas av det ordet. Det sticker ut, det är en aning hårt, det antyder terror. Och kanske är det också det jag gör, terroriserar med mig själv, genom mina ord.
Kanske är det också en liten varning, utan hotelse (eller den får ni själva stå för i så fall) om att det som sägs till mig kan hamna här, eftersom det är livet och det som är mig angeläget, det som petar på mig och kräver sin uppmärksamhet, som hamnar här.
Fåglarna följer mig. Idag en ljusblå gryningshimmel, så babyblå att det nästan gör ont.
